David Mech är väl antagligen den i världen som vet mest om vargar, här är ett underbart klipp om hans underbara liv med vargar och vargforskning:

Och tänk, nästa år skall jag och några till få närkontakt med vargar i Kolmården tillsammans med Runar Naess, vilken lycka! Det finns fortfarande reservplatser kvar, och med lite tur kan dessa reservplatser bli ytterligare 15 platser, så det är inte kört än att få följa med på detta fantastiska äventyr med vargar och delfiner!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ja, vi velourisar, vi belönar ju gud bevars våra hundar. Belöningskvalitet kan däremot vara en mängd olika saker:

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Jag fortsätter med mitt letande efter kunskap på Youtube (fantastiskt ställe), och där hittar jag en av mina idoler, Jean Donaldsson, och en föreläsning med henne om hundspråk.

Det blev ett litet abrupt slut, så om någon hittar fortsättningen får ni gärna meddela mig.

Ha kul tillsammans med er hund!

Natasja

Det här är nog mitt allra mesta favoritklipp om klickerträning alla kategorier:

Mulåsnan som varit misshandlad tidigare och som tycker att det är riktigt läskigt att ta sig in i en tvättspilta.

Tänk om Ceasar hade sett det här innan han tvingade den stackars grand danoisen att ta sig över hala golv! Eller om alla som tvingar in sina hästar i transporter kunde se hur lätt det är att klicka in ett djur på en plats de faktiskt inte vågar sig in i egentligen, och hur deras självförtroende byggs på vägen, och hur den platsen därefter inte alls är obehaglig!

Detta är verkligen clicker magic, klick för varje hovs rörelse, och tillsammans skapar alla dessa hovrörelser underverk och en mula som vill och vågar!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

På Karen Pryors "Clicker magic" såg jag en katt tränas första gången. Jag gillar denna pedagogiska del av filmen:

Ha kul tillsammans med din hund (eller katt),

Natasja

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Fick tips om att läsa på en hemsida, där det mest hårresande saker skulle stå att läsa, och det gjord det mycket riktigt, bland annat:

"Vad fasen hände med alla som fick lära dressyr på den tiden? Försvann plötsligt vår kunskap? Vad hände med denna oerhörda kompetens? Var är alla som fostrades i en tid då ledarskap och problemlösning för det mesta var så enkelt att man hissade hundarna ett par varv eller vred om öronen. Vi hade inga strypsnaror, inga stackel, inga elhalsband och gubevars inte heller några klickers. Men, vi hade det i nyporna, i känslan, i blodet, i själen och…..vi hade framför allt, vanligt jävla sunt bondförnuft. Sitter alla hemma i stugorna och tiger? Jag hoppas att svaret är NEJ. Vi finns någonstans därute, men är hänvisade till undanskymda platser. Vi känner inte längre igen oss på den Brukshundklubb vi en gång skapade. Ärligt talat (...) …varför lät vi velourfolket ta över? Varför i helvete fick de förstöra vår fina brukshundklubb?"

Det stod faktiskt mer hårresande saker än detta på sidan, men detta är ändå ett litet urklipp som illustrerar helheten ganska väl.

Brukshundsklubben har med andra ord lyckas reta upp den hårda skolan rejält. De känner sig inte hemma längre och tycker att de vänstervrida velourisarna har tagit över helt.

Ett jättestort grattis till Brukshundsklubben! Ni har gjort ett gott arbete och sållat agnarna från vetet. Blir den hårda skolan så upprörda och känner de sig så överkörda, trots att de är medvetna om att de har bästa sändningstid i TV flera dagar i veckan, ja, då måste det vara ett tecken på att den moderna hundträningen är på frammarsch!

Grattis alla hundar!

Ha kul tillsammans med er hund,

Natasja

I söndags var det examination på min första klickerinstruktörsutbildning. Den drabbades dessvärre av influensen, men fyra elever blev klara och diplomerade. Grattis till er Yvonne, Maja, Åsa och Tiina.

Under söndagen hände också något katastrofalt, som förtog lite av glädjen över diplomen. Min älskade mops Sir Herbie blev riktigt dålig. Vad som hade hänt honom visste vi inte, men det var fler än jag som var riktigt oroliga och trodde att hans sista dag var kommen. Nu var det tack och lov inte så, utan något mycket mindre allvarligare än så. Antagligen hade den första kotan i nacken kommit på sniskan på något vis, och kanske kommit åt en nerv, vilket ledde till Herbies smärta, vinglande gång och ihopramlande. Jag kunde andas ut! Jag kan nämligen inte alls förstå hur ett liv utan Herbie skulle se ut, och även om han går in på sitt nionde år nu, så är han pigg som en tvååring. Till och med veterinären sade: "Han är inte gammal!", när vi kom för undersökningen. Kort och gott, han är en hund som man förväntar sig skall leva i många, många år till.

Det var väldigt otäckt, men idag torsdag verkar han må som vanligt igen. Han är tillbaka i sitt "friska" beteende att aldrig släppa nosen från sin dotter Vinas rumpa... Hade väl aldrig trott att jag skulle bli glad över att se det beteendet.

Värdesätt varje sekund ni har med er hund!

Natasja