Sist skrev jag om de tankar jag fick när jag läste "Köttbullelydnad" och den här gången tankar jag fick när jag läste "Naturligt ledarskap med Mickie". Tillskillnad från den första boken är detta faktiskt en hel bok i ämnet, precis som Anders Hallgrens "Alfasyndromet" (den i mitt tyckte bästa bok han skrivit, vilket säger en hel del om hur bra den är, Anders har ju varit minst sagt produktiv) också är det, fast ur ett helt annat perspektiv.

Mickie Gustafsson skriver:
"Ordet ledarskap, i hundsammanhang, är dessutom ett av många ord och >>metoder<< som ligger i tiden. Det mesta mellan hund och människa anses kunna fungera väl, bara man har ett >>bra<< ledarskap. Om det nu verkligen förhåller sig på det viset infinner sig naturligt en del undringar. Vad menas med ett >>bra<< ledarskap? Vad är egentligen ledarskap? Och vilket sorts ledarskap eller ledare har vi i åtanke? Tänker vi på det ledarskap som Hitler utövade eller går våra tankar mer till en ledare som Gandhi? Den >>moderna<< hundägaren syftar kanske på den sortens ledarskap som vargen utövar, och då infinner sig fler frågor. Vet vi ens med säkerhet hur vargar utövar ledarskap, och finns det verkligen ett fast koncept för detta som i så fall kan generaliseras och omfatta även hundar - alla hundar, i alla sammanhang?"

Här sammanfattar Mickie mycket kärnfullt problemet med ledarskapsbegreppet. Det kan vara så otroligt mycket, ja, så mycket att det går att skriva en hel bok för att försöka förklara alla komplexa sidor av begreppet och hur vi kan tolka det.

Det går inte att komma ifrån att en mycket skicklig ledare fanns i Adolf Hitler. Hur får man annars med sig så många människor på så mycket ohyggligheter? Man är helt enkelt väldigt duktig på att leda, att man sedan leder en hel nation och en värld i fördärvet säger egentligen ingenting om själva ledarskapet. Förmågan att leda.

Gandhi var också en duktig ledare, fast på ett helt annat sätt. Egentligen fick han väl inte så många med sig på sin smala väg, men han är respekterad än idag och ses som ett föredöme bland människor. En skicklig ledare, precis som till exempel Jesus, eller Buddha.

Vad som är en bra ledare beror alltså väldigt mycket på vem man frågar.

Den moderna hundägaren syftar på vargens ledarskap, skriver Mickie. För mig är det inte alls modernt. Hunden tillhör vargsläktet, men är inte en varg. Hunden är en hund. Väldigt mycket skiljer hundar och vargar. Vargar söker till exempel inte kontakt med människor, men det gör hundar. Hundar lär sig snabbt vad "peka" innebär, medan detta inte går att lära en varg. En varg skulle aldrig komma på tanken att be en människa om hjälp med en problemlösning, medan en hund gör det väldigt snabbt. Varför hänger vi då upp oss så mycket på vargen? Ibland känns det nästan som om vi tittar mer på vargen än på hunden, för att förstå oss på hunden. Det blir lite bakfram. Skulle vi titta på chimpanserna för att förstå oss på människan? Visst är det intressant att studera chimpanser, men om man vill ha mycket information om människan, så är det väl mer intressant att studera människan.

Otroligt många missuppfattningar om hundar kommer sig av att vi tar dem för vargar. Bland annat just ledarskapsbiten, där vargens så kallade aggressivitet har fått styra oss i förhållande till våra hundar och fått rättfärdiga det vi gör.

För Mickie är ledarskapet just "att leda". Hon skriver själv att hon har gjort det lätt för sig och andra genom denna definition. Sedan skriver hon "Hur detta ledarskap sedan utövas kan skilja sig avsevärt mellan olika individer och i olika situationer. Det ledarskap som utövas av en människa gentemot en hund skiljer sig på många punkter från det ledarskap som utövas människor emellan- eller hunddjur emellan."

Vi kommer aldrig att kunna bli hundar! Vi är människor och gör saker på vårt sätt. Hundar är hundar och gör saker på sitt sätt. Det är väl härligt! Om vi blir bättre människor kan vi säkert bli bättre för våra hundar. Men hur vi än försöker kommer vi att vara dåliga som hundar och hundar dåliga som människor. Skall vi prata om ledarskap i förhållande till hundar, vilket jag önskar att vi slutar med, så tror jag att det är mycket bättre att vi försöker bli duktiga mänskliga ledare, än att försöka bli alfavargar, för det är som dömt att misslyckas. 

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Igår skrev jag att jag skulle ta upp ledarskapet i ett par böcker som är nya på marknaden och som jag precis har läst.

Jag börjar med boken "Köttbullelydnad" som jag tycker är en mycket läsvärd bok med många klokheter. Maria Ahola skriver:

"Ledarskap har länge blandats ihop med aggressivitet och att man som >>hundens ledare<< ska vara dominant och att hunden ska visa aktiv underkastelse. >>Hunden ska veta sin plats.<< Detta har gjort att hundar har fått utstå mycket otrevligheter i >>ledarskapets<< namn och till den grad att ledarskap idag är ett fult ord i hundsammanhang. Många instruktörer och hundpsykologer undviker ord som ledarskap, ledare och alfa eftersom de är så starkt knutna till det gamla tuffa sättet att vara med hunden och har valt att istället tala om en relation mellan hund och människa. Jag tycker att ledarskap är ett bra ord som talar om vad man menar och istället för att byta ut ordet ska vi jobba för att ge det en ny positiv betydelse. Ledare är för mig någon som leder, visar vägen, och det är precis det som jag bygger min uppfattning om ledarskap på."

Jag tror att Maria och jag i sak är helt överens, men ändå inte... Jag är helt med om att ledarskapet har förknippats med aggressivitet, bestraffning och dominans, och att detta verkligen lett, och dessvärre fortfarande leder till, att hundar får utstå mycket otrevligheter.

Jag är också en av de hundinstruktörer och hundpsykologer som Maria talar om, som mycket hellre låter bli att tala om ledarskap överhuvudtaget och väljer att fokusera på relationen. Dessvärre har jag inte alls märkt att ledarskap skulle vara ett fult ord, vilket jag tycker det är, utan jag tycker att detta lever och frodas som aldrig förr. Det har aldrig funnits ett större skäl att begrava ordet en gång för alla, mer än nu.

Jag har också väldigt dåliga erfarenheter av att försöka fylla ett ord med ett nytt innehåll. Det är för det mesta väldigt svårt, särskilt som den gamla synen på ledarskap lever vidare vid sidan av den nya formen av ledarskap, och hur skall man då som hundägare veta vilket ledarskap andra pratar om? Skall man hela tiden förklara exakt vad man menar med ordet så blir det väldigt krångligt. Annars kan man ju tro att man pratar om samma sak och har samma slags relation till sina hundar, när man i själva verket inte alls gör det. Det kan göra livet onödigt komplicerat.

Vissa ord blir "fula" och blir därmed förbrukade. Min ingifta mormor säger ofta "neger", och menar absolut ingenting ont med det. Hon älskar olika kulturer och folk av alla olika slag och tycker att det är trevligt med invandring. Hon avskyr dessutom rasister. Men när hon växte upp så var det så man kallade svarta. Försök att göra om det ordet till ett ok ord igen... Jag är ganska säker på att det är en omöjlighet. Jag har till och med svårt att skriva ner det i denna text, och skulle aldrig komma på tanken att använda det, och varje gång mormor säger det så får jag kaffet i vrångstrupen. Medan hon helt oförargligt säger "men det heter ju så". Helt ok förr, helt oacceptabelt idag. Det är helt enkelt svårt att ändra innebörden i ett ord. 

Vad säger ordet ledarskap om min relation till min hund? Egentligen? I mina ögon och öron är det inte mycket som blir självklart. För Maria Ahola har en ledare följande egenskaper: beskyddar, lyssnar, instruerar, hjälper, aktiverar, samt självklart ger mat och husrum. Frågar man en traditionell tränare lär man få helt andra egenskaper uppräknade för sig. Det är alltså det stora problemet enligt mig.

Anders Hallgren pratar om lärarskap och det tycker jag är ett tydligare ord, det talar mer om vad det är man försöker att vara för sin hund. Därför föredrar jag det. Det finns visserligen en mängd olika typer av lärare, så det kan säkert bli missförstånd när det gäller detta, men den hårda linjen kommer nog aldrig se sig själva som lärare istället för ledare, vilket ytterligare ger detta ord en fördel. Jag föredrar dock fortfarande att tala om relation.

När det gäller ledarskap så är det mycket som vi tar för givet, till exempel detta med alfa. Det har blivit ett självklart begrepp, men faktum är att detta är något man mer och mer frångår. Etologer talar inte längre om alfahane och alfatik, utan om "breeders", alltså de som fortplantar sig. Det ger en betydligt mer tydlig bild av flocklivet, det vill säga familjen som består av föräldrarna ("breeders") och deras avkomma, som blir kvar tills de flyttar hemifrån. En flock är alltså en familj, och inte en strikt hierarki där någon är alfa och någon annan omega. Familjen är beroende av varandra, precis som vi är i våra familjer. 

Jag ser betydligt hellre mig och mina hundar som en familj än en flock. Jag är helt övertygad om att hunden inte uppfattar mig som en annan hund, utan ser mig som en annan art, som den ibland förstår sig på, ibland inte. Men jag tror inte alls att de ser mig som en hund. Deras förhållande sinse emellan (jag har fler hundar) är väldigt annorlunda, gentemot deras förhållande i förhållande till mig.

Att se sig och hundarna som en familj behöver inte betyda att man ser hundarna som barn. Har man inga barn (vilket jag inte har), så är det väldigt lätt att hundarna får en roll som påminner lite om den roll barn annars har, men jag blandar aldrig ihop de två begreppen. Barn är barn, och människor, hundar är hundar och INTE människor. Det är faktiskt därför jag älskar hundar så otroligt mycket. Det är så oerhört häftigt att ha en nära relation med en helt annan art, med ett helt annat språk och helt andra förutsättningar. Att man trots dessa skillnader kan leva tillsammans i en mycket nära relation. Det är för mig hundägandet, eller kanske snarare hundlivet i ett nötskal.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Det spelar ingen roll att vi begravde "Ledarskapet" på Hundens för ett par år sedan. Detta är något som jag (och många med mig) vill bli av med, men som sitter kvar som ett tuggummi under fotsulan. Det spelar ingen roll vad det är för hundtränare, tycks det mig, mjuk eller hård, traditionell eller modern, ledarskapet hänger med.

Just nu är jag inne i en hundboksläsningsfas. Härligt! Att inte läsa hundböcker gör hundlivet lite fattigare. Det är så otroligt intressant att ta del av hur andra ser på hund, hundliv och inlärning.

Senast läste jag "Köttbullelydnad" av Maria Ahola och just nu läser jag "Naturligt ledarskap med Mickie" av Mickie Gustafsson. I båda böckerna resoneras det kring ledarskapet, något jag kommer att återkomma till senare, i en liten bloggserie om just detta ämne. För att jag skall få resonera kring det hela och dela med mig av mina tankar och funderingar.

Idag vill jag bara nämna detta och komma med en undran. Är det bara jag som känner att jag aldrig någonsin varit i en maktkampssituation med någon av mina hundar?

Någon säger, det beror på rasen? Men jag har levt med: mops, berger des pyrenees, old english sheepdog, belgisk vallhund - groenendael, tibetansk terrier, jack russel terrier, blodhund, border collie, storpudel och griffon bruxellois. 

Någon resonerar säkert med att jag har lyckats få tag på enbart "milda", "veka" och "svaga" individer, men det verkar inte så sannolikt. Min blodhund är verkligen inte särskilt vek. Min old english sheepdog var det verkligen inte heller, för att inte tala om min jack russel. Hon är trots allt en terrier och inte avlad på "vekhet".

Jag har aldrig känt "att om jag inte gör något nu så kommer hunden att ta över". Inte en enda gång. Är jag inte tillräckligt känslig? Märker jag inte av att hundarna egentligen tar över (att de har tagit över mitt liv är liksom en helt annan sak).

En av mina hundar bestämmer över mig. Det är Igor. Han är mops och 12 år. Han gör det helt enkelt för att han fick en mycket dålig uppfostran av mig. Det jag gjorde med honom var tex alfarullningar när han gjorde fel. Jag bet honom även i örat vid ett par tillfällen. Jag hade en mängd ledarskapsövningar för mig, och ändå är det den enda hund som någonsin bestämt över mig (för att jag låter honom hållas, det var ju mitt fel trots allt och en gammal man har vissa rättigheter...). Ingen annan av mina hundar har jag gjort detta med. Det har aldrig varit frågan om någon maktkamp, utan helt enkelt om att bygga en bra och förtroendefull relation. Och detta har alltså, oavsett ras, gett mig en väl fungerande relation helt utan kamp.

Jag kan omöjligt vara ensam om detta. 

Det går att skriva i min blogg, men man måste stå för sin egen identitet och kan inte gömma sig bakom något alias. Annars går det bra att mejla mig på natasja@hundens.se, så lägger jag in inlägg i min blogg.

Imorgon skriver jag något nytt om ämnet, då med lite avsnitt ur böckerna jag nämnde.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Dagens inlägg blir ett om TAGteach, eller klickerträning för människor. Anledningen till att det inte kallas klickerträning då, är för att folk blir upprörda när de blir tränade som hundar. Inlärningspsykologiskt fungerar vi ju likadant, men det glömmer vi lätt bort. 

I den här filmen får vi se när en sjuåring skall lära sig att knyta skosnörena, och anledningen till att jag visar den här är för att jag tycker att den är ett så bra exempel på vad klickerträning är. Det är pojken som skall lära sig, för att lära sig vad han skall göra får han vara lärare, och lära sin mamma hur det skall gå till. Tanken är att som lärare lär man sig väldigt mycket. När han har gett taggisar (TAG points på svenska, det vill säga just det som man just då kommer att bli klickad för, dvs ett kriterium) till sin mamma, så är det hennes tur att göra det åt honom. 

Precis det är klickerträning! Man är aldrig bara elev, utan lärare också! Rollerna byts hela tiden, även om hunden aldrig håller i klickern så är hunden väldigt delaktig i inlärningen och det blir på det viset en väldigt ömsesidig process, där båda är såväl lärare och elever på en gång. Vi måste hela tiden anpassa oss efter hunden, förstår hunden inte vad vi vill, så får vi tänka om och göra det mer begripligt. En frustrerad hund eller människa lär sig nämligen inte alls!

Slutet är också mitt i prick. På frågan om han tyckte att det var kul säger pojken: "Yes, it's like a game". Återigen. Precis det är klickerträning!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Något som aldrig upphör att förvåna mig är när man lär ut en sak och gör en annan, eller när ens teoretiska grund inte alls överensstämmer med ens praktiska.

Ett sådant exempel var jag med om på en brukshundsklubb för flera år sedan. Instruktörerna talade om att vi skulle jobba med positiv förstärkning med våra hundar, men däremot jobbade de enbart med bestraffning på oss, det vill säga ett evigt klagande och letande efter fel på vårt beteende. Hur skall man då kunna leta rätt hos hunden?

Ett annat sådant exempel hände mig för några månader sedan. Två personer med hundar var här och fick undervisning. De brukade Ceasar Milan metoder på sina hundar, det vill säga två fingrar i nacken med tss, tss, samt kraftiga ryck i stryplänkar. När de sedan fick komma med synpunkten på vår undervisning sade en av dem "Det var så bra att ni berömde oss så mycket, man tänker inte på att berömma vuxna, utan bara barn, men vi vuxna vill ju också få beröm. Det kändes jättebra." När hon en stund senare fick frågan om hon kanske skulle börja jobba som oss, så sade hon att det inte passade henne att berömma hunden. Om barn och vuxna föredrar beröm, varför skulle inte hundar göra det? Var är logiken?

Men något riktigt märkligt fick jag läsa i veckans TV tidning (Kvällsposten/Expressen/GT). I en intervju med hundcoachen Fredrik Steen säger han en mängd saker som överhuvudtaget inte stämmer överens med det han visar på TV.

Hans filosofi är:
"Man måste älska sin hund och ha korrekt timing för att dressera den. Alla kan försöka, men de kanske inte lyckas med timingen. Som ett grovt exempel kan man säga att när två hundar skäller på varandra och är aggressiva - då finns det inget man kan göra. Det är när hunden visar signaler som man ska agera. Ger man sig på en hund som redan skäller ser den en som ytterligare en motståndare."

Jag håller med om det mesta, förutom att det känns som ett hopplöst företag att försöka vara hundinstruktör om man inte tror att alla kan lära sig timing. Det kan alla visst! Min var fruktansvärt bedrövlig, och är idag helt ok. Genom träning kan man bli mycket bättre på allt, även timing.

Men om man nu tycker att det är lönlöst att ge sig på en hund som gör utfall, eftersom det gör att hunden ser dig som ännu en motståndare, varför gör han då exakt det i varje veckas avsnitt. Jag får bara inte ihop det. Och det är väl just därför som han blir biten varje vecka, och Ceasar också för den delen. Klart att hunden försvarar sig om den ser en som en motståndare. Det handlar ju om att jobba tillsammans med hunden och inte emot den.

Sedan kommer nästa citat:
"Den senaste tiden har många hundattacker uppmärksammats. Fredrik menar att bristande disciplin mot hundarna är problemet. - För det första handlar det om att man i dag tror att man inte får ta tag i sin hund. Hundar kommunicerar med varandra genom käkarna. Det här kan det bli debatt om, men man får ta tag i nackskinnet på en hund när det gäller problemlösning. Det är skillnad med inlärning."

Jag håller med om att det är skillnad på inlärning och problemlösning, i den mån att det handlar om att man ibland blir tvungen att gå in och bryta ett beteende, av hänsyn till hund och omgivning, och att det inte har något med inlärning att göra, det vill säga, hunden kommer inte lära sig nämnvärt av den tillrättavisningen (tex att man tar den och går därifrån, eller grabbar tag i bakbenen om två hundar kommit i slagsmål), men då handlar det bara om att bryta beteendet, inte om att jag arbetar med ett problembeteende. Så snart jag arbetar med ett problembeteende så är inlärningen på plats, och då gäller samma lagar som gäller i alla annan inlärning. Det är inte så att inlärningsprinciperna ändras bara för att jag jobbar med ett problem. Det bästa sättet att arbeta med inlärning är genom positiv förstärkning, oavsett om det är ett problembeteende eller ett lydnadsmoment, eller en minhund. Punkt slut.

Så kommer nästa citat:
"Det första man gör med en hund är att skapa en kontakt, man börjar då med beröm. En hund lär sig bara av olika situationer om den för en fördel av att agera annorlunda. Om du skapar ett obehag för hunden så slutar den bara temporärt."

Jag håller med fullständigt. Ord för ord. Det är klockrent. Exakt så fungerar inlärning. Bravo Steen! Du är den första tradionella tränaren som jag har hört säga detta på exakt rätt sätt. Jag upprepar: "Om du skapar ett obehag för hunden så slutar den bara temporärt." Exakt så är det. Varför i allsindar utsätter du då hundar för obehag vecka efter vecka? Varför är det då ok att grabba tag i en hunds nacksinn? (betyder förövrigt "Nu skall jag döda dig" på hundspråk) Varför använda obehag om det bara har en temporär effekt? Varför inte bryta beteendet på ett annat sätt och därefter lära in det på rätt sätt och på det viset bli av med problembeteendet? Det övergår mitt förstånd!

Om Steen hade varit säker på att bestraffning och obehag fungerade så hade jag förstått att han använder det, men nu vet han att det inte fungerar och ändå gör han det. Vad är logiken i det? Och att dessutom lära ut det i TV, när man vet att det inte fungerar.

Så ett sista citat (och nu har jag mer eller mindre citerat hela artikeln):
"Man behöver inte vara en varghane eller en godismaskin för att hunden ska lyda. Bete dig normalt. Gör hunden något fel, tala om det ungefär som när man gör med ett barn. Om mitt barn gör något fel funderar jag inte över vad jag ska göra, jag säger till. Men folk tenderar att ge sin hund käk eller godis om de gör fel för att få dem att sluta. Det är så klart fel."

Ja, ger man barnet godis eller käk för att det skall sluta skrika i affären, så är det klart fel. Det fungerar som positiv förstärkning och beteendet kommer öka avsevärt i frekvens. Samma sak gäller naturligtvis en hund, eftersom inlärning fungerar likadant på människor som hundar. MEN det finns ett stort undantag. Barn och människor har samma språk. Vi förstår varandra, det går att resonera med barn, om de inte är väldigt små. En hund och en människa talar däremot helt olika språk. Det är meningslöst att försöka resonera dem till rätta. Ofta får det helt motsatt effekt. "Oj, så mycket uppmärksamhet jag fick att göra det där..." Hundar är väldigt bra på att missförstå oss, även om de också är duktiga på att förstå oss i andra sammanhang. Just när de gör fel är jag ganska säker på att de för det mesta inte begriper ett dugg, just för att vår taiming är usel och att den särskilt i bestraffningsfall måste vara extremt korrekt. Att skälla på hunden som bitit sönder ett bordsben medan man var på jobbet är med andra ord otroligt meningslöst, medan det skulle fungera betydligt bättre med ett barn. För både barn och hund skulle det däremot fungera otroligt mycket bättre med positiv förstärkning, det vill säga att man lärde in rätt beteende och belönade för det.

Inlärningspsykologiskt är vi som sagt exakt likadana.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Så har jag hunnit titta på ytterligare ett avsnitt av "Hundcoachen Fredrik Steen", och som vanligt med hundprogrammen sägs det en del kloka saker, och så förekommer det saker som får mig att kasta mig upp ur soffan i panik. Måndagens avsnitt var just ett sådant.

Det började med att Fredrik berättar att han inte gillar rasslet av strypkoppel, och att han kopplar om det så att det tappar sin strypeffekt. Jag är nära på att tappa hakan av förvåning och applåderar av glädje. BRAVO!!!! Han säger även "du vill väl inte att hunden bara skall lyssna på rasslet och lyda på grund av det", eller något i den stilen. Jag fortsätter applådera. Bravo. Jag har kanske rent av fått fel uppfattning om denne hundcoach.

Men så är det ju så att hunden även denna vecka gör utfall mot andra hundar, ett utfall som för övrigt var väldigt milt och därmed ganska lätt att förändra ganska snabbt även med moderna metoder. Detta skulle nu åtgärdas och då var den mjuka linjen som jag först uppfattade som bortblåst. Hunden gjorde utfall och Steen anföll hunden. Han tog ett rejält grabbatag om jycken. Jag for upp ur soffan i ren förfäran.

Som vanligt finns det en slags fin liten förklaring när man använder våld. Hundägaren såg förfärad ut och då blir det genast fel på henne. "Du tycker jag är för hård va?" "Ja, jag tyckte allt att du var lite väl hård". 

Snälla hundägare, lyssna till magkänslan när den säger ifrån! Säger magkänslan att det är för hårt, då är det för hårt! Gå därifrån. Låt inte hunden utstå detta.

Så kommer det vanliga resonemanget om att man måste visa att man älskar någon genom lite aga. Det är så här det måste gå till för att en hund skall kunna förstå. Vi pratar på hundars vis.

Jag blir så otroligt trött!

En mycket god vän till mig, Emma Parsons, var med om just en sådan hundcoach när hon hade börjat få problem med sin golden retreiver Ben. Till att börja med verkade det fungera. Hunden blev helt spak, naturligtvis, man blir lätt det av våld. Problemet med den här typen av agerande är att det verkar fungera först, och sedan får man suga på det sura äpplet, då beteendet blir värre. För Emmas del blev det i det närmaste ett heltidsarbete att få ordning på Ben. Efter att ha träffat ett otal liknande tränare träffade hon tillslut rätt när hon gick på ett seminarium med Karen Pryor, som sedan blev hennes mentor i arbetet med Ben. Han var vid det här laget så otroligt skadad av alla idiotiska metoder han råkat ut för att det nog tog Emma två års tid att få honom att fungera igen. Det går att läsa om detta äventyr i Emmas underbara bok "Click to calm" (Klickerträning och lugnande signaler).

Det som hände var nämligen att Ben började förknippa andra hundar med en livshotande fara. Det är så vi lär oss mycket och hundar är väldigt påverkade av Pavlovs klassiska betingning. Man kan lära sig att koppla ihop saker som egentligen inte hör samman (de kan höra samman också). I det här fallet hund = jag blir angripen av hundtränare eller ägare. Vad kommer reaktionen bli hos hunden? Mer positiv till andra hundar eller mer negativt? Just det, mer negativt. Andra hundar är inte bara otäcka, de utsätter dig dessutom för omedelbar livsfara. Vad göra när en hund närmar sig? Göra sig så stor som man bara någonsin kan, låta så mycket det bara går och försvara sig. Anfall är bästa försvar. När hunden har kommit över den första chocken av vad som hände, tar ofta ett par veckor, så kommer därför beteendet tillbaka gånger 100.

Om något blivit klassiskt betingat så skall man träna bort det med hjälp av klassisk betingning. När det handlar om problem vid hundmöten är det alltså allra bäst att börja med själva kopplingen hund=otäckheter. Istället för att hunden uppfattar denna koppling skall hunden nu lära sig att annan hund=belöning. När man ser en annan hund får man belöning. Vad tror ni händer med hundens förväntan? Istället för att scanna området efter annan hund att bita ihjäl, så kommer hunden att scanna av annan hund för att det ger belöning. Gissa om det blir en förändring hos hunden!

När vi kommit så långt så har Pavlov så att säga förminskats. Betydelsen av Pavlov är inte längre störande för hunden, den är positiv. Hunden är nu mogen för att låta Skinner komma med i leken, det vill säga den operanta inlärningen. Det vi vill lära hunden är att rapportera åsynen av en annan hund. Budskapet är "Ser du en annan hund, rapportera det till mig och jag kommer att ge dig belöning för det." Vi har nu en hund som förknippar andra hundar med belöning och som har fått ett nytt uppdrag, att tala om när han hittar dem. Sättet att rapportera detta är genom att hålla och behålla ögonkontakten och att passera förbi.

Hur lång tid tar då detta? Det beror på hur allvarlig skadan blivit. Ju längre tid hunden fått obehag i samband med annan hund, desto längre tid kommer det att ta att träna bort. Jag håller så kallade "Hundmöteskurser", då träffas vi två timmar åt gången, tre veckor i rad. På den tiden kan man få en hund med ett förändrat beteende, helt utan att bruka något våld. Det bästa av allt, efter två veckor består resultatet. Det är inte lätt. Det kräver tålamod. Men sättet har inlärningspsykologin på sin sida och känns rätt i magen. 

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Nyblivna valpägare. Något av det allra viktigaste du kan lära din hund är att ni passerar annan hund. Gå inte fram och hälsa på alla hundar, detta kommer att skapa problem i framtiden. Lär hunden att ta ögonkontakt och att behålla den.

att gå till AdLibris och bokstavligen råka snubbla på en så otroligt bra recension av min bok att jag blev gråtfärdig. Denne läsare hade uppfattat boken precis så som jag önskade att den skulle tas emot. Vilken enorm lycka! Tack så mycket G-E vem du nu än är, det värmde något otroligt!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Tack och lov är det inte bara tråkiga brev som kommer som respons på bloggen. Fick ett trevligt brev från en av mina kursare, som jag vill dela med mig av:

"Hej Natasja!

Blev så paff när jag läste vad en elak "hundförståsigpåare" skrivit till dig.
Efter att ha varit på kurskvällarna hos er är man alltid så glad och positiv och känner att
"Yes - vad kul det är att träna med sin hund!"  till skillnad  från när man gick på de kurser
där ryck och slit-metoden lärdes ut och, inte för mycket godis-principen tillämpades.

Heja dej, Natasja! för supertrevliga kurser som jag varmt rekommenderar till
andra så fort jag får en chans."

Tack för de orden. De värmde! Det är precis så jag vill att det skall kännas när man lämnar en kurs!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Tittar på mitt första avsnitt av Hundcoachen Fredrik Steen, och kan inte låta bli att förvånas att det nu är dags för nästa hundinstruktör i TV att visa blodvite i rutan, som om det var någon slags bild av hur man är som lyckad hundtränare. Måndagar är tydligen TV4 dagen för hundträningen. Först ut är Ceasar Milan, och direkt därefter kommer hundcoachen. Båda blir bitna. Om jag blev biten av någon av mina klinter så skulle jag se det som ett otroligt misslyckande, en oförmåga att läsa hund, att närma mig den och framförallt att träna den.

I avsnittet jag tittar på ser jag en helt normalt aktiv rottweiler unghundshane på året. Han skäller på folk som passerar, är hårdhänt i sitt hälsande och sitt bemötande av gäster och sin egen familj, han kan inte gå i koppel, han gör utfall mot en annan hund och jagar kaniner. 

I mötet med den andra hunden biter han dessutom instruktören för andra gången, något som instruktören ser som aggression. Det är ett väldigt vanligt beteende, man kallar det överslagshandling. Det sker lätt när en hund blir trängd och inte får utlopp för sitt agerande mot den som den egentligen är arg/rädd/osäker inför. Ett sätt att slippa ett sådant beteende är att ta hunden därifrån, istället för att tvinga sig på den med dominans och låta den vara trängd i en mycket hotfull situation. Hur beter vi oss själv i en liknande situation? Jag vet många människor som skulle bitas, rivas och göra sitt yttersta för att komma loss och fly. 

Inget av dessa beteenden är onormala beteenden hos en hund, snarare tvärtom. Ouppfostrad, ja, visst. Men väldigt normalt.

På grund av dragandet i kopplet kan hunden inte gå ut på promenader och blir därför understimulerad. Det är inget konstigt med det. Men det är faktiskt inte svårt alls att lära en hund att inte dra i kopplet. Det är tvärtom väldigt lätt! Kunde man gå ut med hunden så skulle antagligen en del av problemen försvinna. Problemåtgärd 1: Träna hunden att inte dra i kopplet, och se till så att ägarna kan göra det själva. 2. Träna hundmöten, förändra hundens associationer av andra hundar till att bli något positivt, gör så att hunden faktiskt vill hitta andra hundar, för att kunna få meddela det till sin tränare. 3. Lär familjen att de beteenden som det blir mer av på ett eller annat sätt har blivit förstärkta/belönade. Jag såg hur många exempel som helst på hur hunden fick väldigt mycket uppmärksamhet, både av hundägaren och av hundinstruktören för de beteenden som de inte vill ha mer av, med resultatet att det blev än värre. Att ta en brottningsmatch med en rottis är en sällsynt dålig idé och kan mycket riktigt leda till stora skador, men det finns helt andra sätt att göra det på. Till exempel att träna ett oförenligt beteende, det vill säga något som inte går att göra samtidigt som det oönskade beteendet. I fallet med rottweilern skulle det kunna vara till exempel att apportera och att ha fyra tassar i marken samtidigt. Även detta skulle vara fullt möjligt för familjen själva att genomföra. Hunden skulle antagligen tycka att det var kul dessutom. Rottisar älskar att lära sig. Är lättlärda och inlärning är dessutom tröttande, vilket skulle leda till att hunden lugnande ner sig ytterligare.

Att en hund jagar kaniner säger jag inte så mycket om. Det känns som ett extremt naturligt beteende, och ett som jag faktiskt tror att familjen kan stå ut med. Men eftersom kaninen var i bur skulle det gå att göra en träningsplan även för detta om familjen var intresserad att lägga ner tid på det.

Det hela slutade med att hunden togs om hand av instruktören, som tog med den till Stockholm för att utredas. Var den farlig och behövde den därför avlivas, eller kunde den till exempel bli bevakningshund. Tester skall göras. Familjen var i tårar över att förlora sin familjemedlem, som de uppenbart älskade jättemycket trots att han var svår att handskas med.

Förra veckans avsnitt handlade om en hund som gjorde utfall mot andra hundar. En liten labbe som dessutom är lydig. Utfallen har fortsatt och han behöver mer hjälp. "Det har inte fungerat!" När det inte fungerar är det alltid den stackars hundägarens fel. NEEEEEEEJ! Det kan mycket väl vara metodernas fel, oftast är det faktiskt det. Det brukar också väldigt ofta vara fel på instruktören. En instruktörs uppgift är att lära ut något, om den som skall ta till sig detta inte gör det, så är det inte elevens fel! Nix, instruktören har gjort ett dåligt jobb! Det är knappast någon mening att lära ut metoder som den som har hand om hunden inte kan följa!

Den här hundägaren talar om sin egen rädsla över situationen. Han känner sig osäker, men det skall han inte göra, säger instruktören. Är det någon som har talat om för dig hur du skall känna? Hur ofta brukar du ändra hur du känner då? Känslor styr man inte över på det sättet. Därför kan en sådan här metod fungera jättebra när en instruktör finns med, för att hundägaren då känner sig trygg, säker. Det känner hunden och agerar därefter. När hundägaren sedan är på egen hand återfaller man i sitt gamla osäkra beteende och känner sig än mer misslyckad eftersom man inte kan göra som instruktören säger. Man lägger skulden på sig själv.

En som skrivit om detta är Emma Parsons, som i sin bok "Klickerträning och lugnande signaler" ("Click to calm") skriver om just detta. "Spänn dig inte", "Spänn inte kopplet", men i hundmötessituationen gör man precis det, för att man inte rår över sitna känslor. Det Emma gjorde då var att förändra innebörden i hennes spontana beteende, som hon inte kunde kontrollera, för sin hund. Istället för att ha innebörden "fara på färde! Hund kommer, matte är livrädd!", så betydde signalen åtdraget koppel "ta kontakt med matte!" och det var just det hunden gjorde då. Problemet löst! Vad kommer dessutom hända då, på köpet? Jo, hundägaren kommer inte längre behöva dra i kopplet, eftersom det problemet då är överstökat.

För den som blir nyfiken på den träningsmetoden så kommer Emma till Sverige och Hundens Österlen Utbildningsakademi i påsk nästa år, för två seminarium, ett två dagars seminarium och ett tre dagars seminarium, alltså finns det möjlighet att lära sig dessa metoder under totalt fem dagar! Ta tillfället i akt!

Tänk vad jag önskar att TV kunde visa fler alternativ på hur man kan träna hund. Jag bjuder härmed in TV till vårt seminarium med Emma i påsk. För ett par år sedan hörde jag om ett programförslag, en traditionell tränare och en klickertränare skulle ta sig an samma problem, man skulle få följa träningen och se resultatet. Gud vad jag önskar att ett sådant program kunde bli verklighet.

Jag hade kunnat kommentera en mängd andra saker, till exempel hur man tränar sitt kvar på ett pedagogiskt sätt för hunden, men det här får räcka för den här gången,

Glöm inte,
Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Idag fick jag ta mig an en ny problemutredning. Den här gången handlade det om rädsla och framförallt rädsla för människor. Jag kunde väldigt snabbt konstatera att hunden var just rädd och frågade hur det var med hundens föräldrar. Tiken var mycket riktigt rädd och hade haft ett starkt vaktbeteende i förhållande till sina valpar.

Avel är verkligen riktigt, riktigt svårt och jag beundrar alla seriösa hunduppfödare som gör ett kanonjobb, som satsar stenhårt och som inte drar sig för att plocka djur ur aveln för att de inte är lämpliga avelsdjur, på grund av sjukdom eller temperamentsfel. Jag har själv försökt mig på det, men givit upp. 

SKK har också gjort ett väldigt lovvärt initiativ med sitt RAS projekt, vilket innebär att varje rasklubb skall staka ut så kallade rasspecifika avelsstrategier, för att få bukt med problemen. Det handlar då väldigt mycket om sjukdom och särskilt sådant man kan mäta, till exempel höftledsfel, där de flesta är överens om att man absolut inte skulle kunna tänka sig att avla på en hund med en C höft.

Något som inte är lika allmänt känt är att just rädsla är oerhört nedärvbart, faktum är att det räknas som lika nedärvbart som just höftledsdysplasi, ändå går rädda hundar i avel.

Jag har själv haft en rädd hund och att leva med den ständigt påtagliga rädslan hos den hund man älskar är oerhört smärtsamt. Går det inte att göra något åt då? Jo, väldigt ofta, men det kan ta väldig tid och det kräver ofta mycket arbete av ägarna, och under tiden lider hunden.

Till något positivt. När jag arbetar med problemhundar gör jag det i princip alltid med hjälp av klickerträning, och det är framförallt i detta arbete som jag upprepade gånger blir så glatt överraskad av "magin", hur snabbt det går att se en förbättring. Efter en liten stunds träning kunde den extremt duktiga och lättlärda hunden jobba, trots att jag satt bara ett par meter ifrån, och hon var så rädd för mig. Skällandet avtog eftersom hon nu blev koncentrerad på sin nya uppgift. Ägarna var också väldigt duktiga och tålmodiga, och kunde se förändringen. Om två veckor skall vi ses igen och jobba vidare. Jag hoppas att träningen går bra!

När man har en hund med problem är det viktigt att tänka på att skriva någon form av dagbok, vilket jag glömde bort att säga idag. Den skall man ha för sitt eget minnes skull. Problem löses inte över en natt, utan förändringen sker gradvis, och det kan då vara svårt att se framstegen.

Jag tänker på när jag gick min hundpsykologutbildning. Vi jobbade med en hund som ständigt skällde. De bodde i ett hyreshus i Stockholm och en skällande hund skapar väldigt lätt koflikter med grannar. Tålamodet, irritationen och frustrationen hos ägaren blir därför ganska påtaglig. Varje skall fyller en med skam och dåligt samvete. När vi arbetar med hunden i ett halvår tyckte ägarna att de stod och stampade och att ingenting hänt, medan vi som inte levde med problemet såg en enorm förändring. Jag frågade då "hur många gånger om dagen skäller han nu", och fick svaret "2-3", och då svarade jag "Hur många gånger skällde han när vi började träffas?". Då insåg hon vilken förändring det blivit, och det är otroligt viktigt! Det är så lätt att glömma och inte se de förbättringar som görs när man lever mitt i det (tänk bara på barn som växer och folk utifrån som påpekar det, medan man själv inte direkt lagt märkt till någon skillnad).

När jag jobbar med problembeteenden så säger jag alltid att det kommer att ta tid, men att det skall märkas en påtaglig skillnad ganska snabbt, en till två veckor. Inte att problemet skall vara borta, utan att något skall ha förändrats till det bättre. Gör det det så är man på rätt väg, annars får man byta strategi. Hundtränare som löser problemen på en kvart tror jag inte ett dugg på. Det handlar då om symptomträning och inte att man faktiskt går till botten med det. Ofta använder man sig av någon form av ganska hård bestraffning för att hindra hunden från att göra på det sättet igen, och det fungerar som regel precis just då och kanske ett par veckor framåt (och oftast alltid i hundinstruktörens närvaro), men sedan brukar problemet som regel blivit ännu värre och ofta har man fått ett par andra problem på halsen (en extremt vanlig biverkning av bestraffning).

Så tänk på att skriva ned någon form av dagbok när du vill ändra på beteenden, för att se om det går framåt, bakåt eller om det stagnerat.

Och en annan sak, för att kunna förändra på någon annans beteende måste du förändra ditt eget!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Idag fick jag svar på mitt senaste blogginlägg. Till min stora förvåning vågade avsändaren skylta med sitt eget namn. Brevet fick mig att fundera en hel del och därför väljer jag att publicera det i bloggen:

"Hej Natasja
I din ena artikel på bloggen konstaterar du att hundmänniskor är värst i att prata illa om varandra och förfasar dig över det. Själv är du bland de värsta på just detta. Det gäller Ceasar M, Jeppe S m fl och nu senast Steen.
Jag kan inte se att det skulle vara annat än den svenska avundsjukan som driver dig.
Det finns en anledning till att en del blir tillfrågade om de vill föreläsa på hundmässor, vara på TV mm. Det är att de kan hantera och arbeta med hundar och visa det så människor ser och förstår det. Hundarbete är inget man kan prata eller läsa sig till- man kan arbeta sig till det.
Dessa är människor som inte behöver annonsera i alla hundtidningar för att få kunder. Dom behöver inte heller ta betalt i förskott för sina kurser eller prata illa om konkurrenter.
Kunderna kommer till dem ändå just för att de kan sina saker.
Det kan däremot inte Du och inte heller någon av de sk hundpsykologer som jag hittils träffat.
Med tanke på att du fullständigt saknar kompetens inom det praktiska hundarbetet tycker jag du borde skämmas över dina påhopp."

Fråga 1, vad är skitsnack? Innebär det att prata skit om man framför en oliktänkande uppfattning? För min del kan jag inte se något slags skitsnack i min blogg. Min tanke är att framföra min syn på hundträning, och ge svar på det som förekommer i TV. Hela tanken med bloggen när jag startade den var just att bemöta alla hundprogram på TV, eftersom de bara framför en syn på hundträning och jag tycker att det är helt åt skogen att visa bara en sida av sakernas tillstånd. Tänk om TV bara skulle visa Hammarbys fotbollsmatcher, eller om enbart Miljöpartiet skulle få framföra sin politik. Det skulle bli ett ramaskri. Men när enbart traditionella hundtränare får ut sitt budskap - ja, då är man en skitsnackare för att man kritiserar detta. Det gör mig mörkrädd.

Fråga 2, sedan när får man inte kritisera offentliga personer? Om man får så mycket TV utrymme som Barbro Börjesson, Ceasar Milan, Jeppe Stridh och så nu denne hundcoach, som jag ännu inte hunnit lära mig namnet på, så har man faktiskt tackat ja till att bli en offentlig person. Med offentligeheten kommer en mängd positiva saker (ingen skall ju få mig att tro att dessa inte har vunnit väldigt mycket ekonomiskt som de inte skulle ha fått om de inte varit med), och en del negativa, bland annat att man kan bli kritiserad för det man i TV gör och säger. 

Fråga 3,sedan när blev det fult att annonsera? Det hackade Jeppe på mig om i TV också. Ok. Jag annonserar. Skäms på mig! Skäms på H&M, Telia, Ica och alla andra som använder sig av denna form att nå ut med ett budskap och tala om för eventuella kunder att man finns. Vad är det fula med det?

Fråga 4, inga hundpsykologer kan sina saker... Hur kommer det sig att jag aldrig har mött en person från den traditionella skolan som kan förklara skillnaden mellan klassisk och operant inlärning, som vet skillnaden på ett positivt och ett negativt straff, eller en positiv eller negativ förstärkning? 

Fråga 4b, varför föraktar man kunskap i den traditionella skolan? Varför är det bara självlärdhet som är fint nog? Både Ceasar och Jeppe skryter om att de är självlärda, Jeppe till och med om att han aldrig läst en hundbok. När blev det fult med kunskap? Varför inte lära sig av de som har en himla massa års erfarenhet, slippa göra om deras misstag, ta vara på deras kunskaper och gå på ifrån det?

Fråga 5, vad innebär det att ha kompetens i det praktiska hundarbetet? Tror ni i den traditionella skolan att vi "hundpsykologer" enbart läser och aldrig tränar? Jag är ingen tävlingsmänniska och kommer aldrig att börja tävla bara för att visa upp något. Tävla bör de göra som tycker att det är roligt. Jag brinner för att lära vanliga hundägare mer om sina underbara fyrfotavänner. Jag brinner för att se dem göra framsteg. Jag brinner för hundar och tycker att det är fantastiskt kul att få hjälpa hundägare att få en bättre relation med sina hundar. Den vanliga hundägaren och den vanliga hunden är det viktigaste för mig.

Påstående 1: Jag ser inte Ceasar, Jeppe, Barbro eller någon annan av de i den hårda skolan som konkurrenter. Jag tror överhuvudtaget inte att vi har samma kundkrets. Det finns de som gillar traditionella, hårda metoder, som tror att hunden är en varg och att man därför måste göra på vissa sätt. Att ledarskap handlar om dominans och underkastelse. 

Påstående 2: Det handlar definitivt inte om svenska avundsjukan. Blev jag tillfrågad om en egen TV show skulle jag antagligen tacka nej. Däremot tycker jag att allmänheten har rätt till upplysning om olika metoder när det gäller hundträning.

Påstående 3: Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Himla kul att den traditionella skolans anhängare tar sig tid att läsa min blogg.

Läser på TV4.se om deras nya hundträningsprogram, en byggnadsarbetare vid namn Steen skall nu träna hund i TV, och bli den svenska motsvarigheten till Ceasar Milan:

"Vad är det vanligaste problemet som hundägare stöter på?
- Brist på ledarskap. Det är skittråkigt att höra ordet ledarskap hela tiden för det är lite negativ klang i det, eller har varit i alla fall. Men ledarskap innebär också att man ska guida hunden genom livet, vara en stöttepelare. Givetvis också kunna sätta gränser, men ledarskap är ett måste för att kunna ha en kommunikation med sin hund. Har man inget bestämt ledarskap så spelar det ingen roll om man berömmer hunden för det tar ju inte hunden åt sig. På nåt sätt är ledarskapet nyckeln till all problemlösning."

Så var det alltså dags för ytterligare en som förespråkar den förlegade ledarskapsteorin som lösningen på alla problem som hundägare kan råka ut för. Det var ju verkligen precis vad som behövdes. Sveriges hundägare skall än en gång föras bakom ljuset.

Varför i allsindar?!

Oavsett vad det handlar om så finns det fler idéer än en, men ändå är det samma slags hundträning som släpps fram gång på gång på gång. Inte så konstigt att det finns så mycket problem bland hundägare!

Till eventuella nyblivna hundägare! Tro inte på det ni ser på TV. Det finns betydligt smidigare, smartare och roligare sätt att träna på, än de metoder som visas i TV.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Bob Bailey - dag 2

I senaste numret av Hundsport special, nr 2008, en för övrigt extremt bra hundtidning, står det en intressant artikel om "Webb och etik" (s. 26-31) av författaren Ulla Barvefjord. Där tar hon upp ett stort problem inom hundvärlden, skitsnack. Hundmänniskor är nämligen, av någon outgrundlig anledning, extra bra på att prata skit om varandra. Genom Yvonne Kekkonen på SKK, som har kontakt med Datainspektionen, så har Ulla fått uppgifterna som visar att vi hundmänniskor utmärker oss rejält när det gäller anmälningar till denna instans. 50 gånger fler anmälningar rör hundar och hundmänniskor. 50 (!!!!!!) gånger fler. Tänk när vi säger "dubbelt så många", och menar att det är ganska anmärkningsvärt, eller "fyra gånger vanligare". Då står något verkligen ut. Men här handlar det alltså om 50 gånger vanligare. Är du utan hund, så har du 50 gånger mindre risk att bli anmäld till datainspektionen, än om du är hundägare. Grattis! Det finns en grupp hundägare som är underrepresenterade, jägare. Det finns nämligen inte en enda anmälan från jägare i dessa sammanhang. Så det är vi andra hundägare som är så otroligt mycket värre än andra människor. 50 gånger värre för att vara exakt.

Det går ju inte annat än att fundera över vad det är som får oss hundägare att vara så drastiskt överrepresenterade i dessa sammanhang. Våra hemsidor, bloggar och gästböcker är fulla av hemskheter och skit om andra, så fulla att vi blir anmälda för det 50 gånger mer än andra människors hemsidor, bloggar och gästböcker.

Jag har märkt det här själv, från den dag jag blev hundägare, och tyckte att det var otroligt intressant att få siffror på hur eländigt det faktiskt är. Borde inte de här fantastiska hundarna plocka fram en godare sida hos oss än så? Varför måste vi sticka varandra i ryggen med anonyma anmälningar, förtal, skitsnack och annat idiotiskt tidsfördriv, istället för att hämta energi hos våra fantastiska fyrbenta vänner? Och om vi nu prompt måste prata skit, varför kan vi inte vara så rakryggade att vi inte gömmer oss bakom signaturer, alias och anonymitet. Vore inte det lite mer renhårigt? Kanske skulle det inte bli så mycket skitsnack då? För vågar vi verkligen stå rakryggade för de åsikter som vi är med och sprider? Måste man nå "framgång" genom att dra ner andra? Kan man inte göra det på egna meriter så är det väl inte så mycket bevänt med den "framgången", eller?

Igår var jag ledsen just över sådant rent skitsnack som just nu går om mig, och kände mig hämndlysten. Skulle jag kanske göra samma sak själv, svara med samma mynt, ge skitsnackaren vad skitsnackaren tålde. En mycket god vän sade då, "Natasja, sjunk inte till hennes nivå själv. Du är bättre än så!" Och det är vi! Inte bara jag, utan vi allihopa! Vi är bättre än så, vi behöver inte nedlåta oss till den typen av handlingar. Vi kan gå vidare, rakryggade, utan att ge oss hän åt anmälningar som kan skada någon annan för livet, bara för att vi just då skulle få må lite bättre av hämndens sötma.

Innan du trycker på sänd knappen nästa gång du skrivit av dig ilska på en blogg, i ett e-post meddelande, i en gästbok eller dylikt. Stanna upp, tänk dig för och sänk dig inte till den låga nivå som tydligen särskiljer oss hundägare från resten av befolkningen. Gör gärna detta stopp innan munnen för vidare också. Tänk på viskningsleken. Det du sade från början slutar i något helt annat i slutet av ringen, och det har då blivit en sanning, fast det överhuvudtaget inte hade med sanningen att göra.

Var bättre än så!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Så har jag inte skrivit i bloggen på en evig tid. Livet har så att säga kommit emellan. Hade det varit en vanlig blogg, så hade jag kunnat skriva och frossa hur mycket som helst, men nu skall detta vara väldigt hundrelaterat och inte om mitt personliga liv, och alltså blev det tomt i bloggen.

Förra helgen hade vi storbesök i Tomelilla. Etolog Dr Patricia McConnell gästade oss för ett två dagars seminarium. Vi lyckades samla 27 hundintresserade människor och även om detta var tio fler än när Ray Coppinger var här, så är deltagarantalet skrämmande lågt. På båda dessa seminarium hörde jag en sak upprepas flera gånger, nämligen "stackars alla de som inte är här, vad de går MISTE om mycket!" Precis så kände jag också. Men jag kände mig också extremt priviligerad som fick chansen att lyssna på henne och ett visst mått av avundsjuka inför de studenter hon har på universitetet! Tänk att få ha en sådan lärare jämt!

Patricia är en av de absolut trevligaste människor jag har träffat. Otroligt kunnig! Med en underbar syn på hund och hundträning. Klok och ödmjuk. Rolig och engagerad. Extremt dukig lärare och föredragshållare. Rolig. Känslosam. Hatten av för denna underbara kvinna!

Gå omedelbart till ett bibliotek och låna "Hund och människa" (eng. "The other end of the leash")! Tänk om jag ändå kunde ha samma makt som Oprah, då hade jag kunnat förändra hundvärlden i ett nafs! Sä enkelt är det ju dessvärre inte, och vi får försöka förändra hundvärlden tillsammans, för det är bara på det sättet det kan göras.

Apropå det. En av mina tidigare elever och tillika vän gör sitt bästa för att just få till en förändring. När hon gick in i en djuraffär och fick syn på Ceasar Milans förfärliga och skadliga halsband gick hon fram till butiksägaren och frågade hur i allsin dar de kunde sälja ett så farligt halsband. Hon nöjde sig inte med att vara tyst, utan valde att protestera. Bra jobbat!!! Jag blev inspirerad av detta civilkurage och när jag var i en annan djurbutik, så kunde jag inte låta bli att göra det samma. De hade inget Ceasar halsband, så jag tackade för detta. Men anledningen till att de inte hade tagit in något sådant var för att de inte visste var man köpte det. Jag kan meddela att jag inte talade om det för henne, trots att jag mycket väl vet vem som är grossist av det förfärliga halsbandet. Det var så många som frågade efter halsbandet, hon hade kunnat sälja hur många som helst. SUCK! Som bekant styr marknaden, och det är definitivt en tidsfråga innan även denna djuraffärskedja säljer det.

Jag hittade ett annat gräsligt nytt "hjälpmedel". En klicker med inbygd vattenspruta. Det vill säga spruta vatten på hunden när den gör fel, klicka när den gör rätt. Detta är något av det absolut värsta man kan göra mot sin hund, och de som tillverkat denna lilla tingest har ingen som helst aning om vad klickerträning innebär, att det är absolut oförenligt med bestraffning. Detta kommer bara skapa förvirring och misstro hos hunden och många väldigt negativa och farliga biverkningar kan bli följden. Man kan inte blanda klickerträning med bestraffning på det sättet. Alla tränare som jag hyser extremt stor respekt för är helt överens på den punkten. Detta gör man bara inte! När jag berättade för Patricia om den lilla prylen blev hon helt förfärad och utbrast: "de har inte alls förstått vad klickerträning är". Rätt på spiken! Mitt i prick! Bulls eye!

Konsumentmakt skall ju vara effektivt! Kanske kan vi tillsammans få bukt med dessa avarter. Charlotte Swanstein driver förövrigt en kampanj mot Ceasars halsband, där hon uppmanar att vi skall skriva till jordbruksverket och påtala att detta halsband bör förbjudas. Skriv sådana vykort! Gå till er lokala djuraffär och tala om hur farligt det är. Jag vill i sammanhanget passa på att slå ett slag för Anders Hallgrens artikel om halsbandet i näst senaste numret av Hundsport. En mycket bra artikel! Läs den för argument om varför detta är så farligt. Tillsammans kan vi förändra hundvärlden!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

I Norge har Ceasar Milan börjat visas på TV och det har väckt reaktioner. Jag publicerar därför en norsk text på bloggen idag.

Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja

Hunderåd med potensiale for katastrofe

av Gry Løberg, MSc Companion Animal Behaviour Counselling, Manimal, Akershus og Randi Helene Tillung, M.Sc i atferdsbiologi, Fjellanger Hundeskole AS, Hordaland

I mange år har dedikerte og kunnskapsrike hundefolk arbeidet for å opplyse og spre kunnskap om korrekt hundetrening i Norge. De tradisjonelle treningsmetodene med tvangsmidler og fokus på underkastelse, har blitt erstattet av faglig anerkjente metoder basert på belønning og forståelse av hundens naturlige atferd. Norge er svært langt fremme når det gjelder holdninger til dyr og utmerker seg positivt innen treningsmetoder og resultater i hundesport.

Hunder holdes i dag hovedsakelig som en del av familien og er til stor glede og nytte for voksne og barn. Dette gjensidige forholdet gjenspeiles i at folk oftest velger treningsmetoder som fremmer samspill og harmoni mellom hunden og familien. Det finnes mange samvittighetsfulle og kompetente hundeeiere i Norge. Mange av disse ser på TVNorge-programmet, Hundehviskeren, med Cesar Millan med skrekk og gru. 

I dette programmet er det før hver treningsomgang en tekst som advarer mot å bruke metodene på egenhånd, men heller søke profesjonell hjelp. Dette alene kunne tjene som et rødt lys for TV-selskapene som vurderer å kjøpe inn dette programmet. Men når man ser nærmere på programmet bør det være tydelig at metodene med kvelning, klyping, ydmykelser og trusler ikke hører hjemme i noe ordentlig hundehold eller egner seg som helgeunderholdning. National Geographic Channel er ved flere anledninger tilskrevet av internasjonalt kjente fagpersoner innen atferd og veterinærmedisin. Disse ber om at programmet stoppes og uttrykker bekymring for at Cesar Millans metoder vil skape alvorlige skader på hunder og farlige situasjoner for de som forsøker ut metodene. Spesielt er de bekymret over at barn skal kopiere denne voksenatferden og bli alvorlig skadet.
Farlige og inhumane metoder
Hvis vi ser nærmere på innholdet i programmet blir det straks klart at Millan tilbyr én eneste forklaring på hvorfor hunden har problematferder. Forklaringen er at eier er for ettergivende og må være mer dominant. Millan bruker uttrykk som å utstråle energi overfor hunden og være mer autoritær. Han gjør en grundig jobb med å påføre hundeeier skyldfølelse og skam for at de ikke kan håndtere hunden på en ”skikkelig” måte, og plasserer seg selv i rollen som den som kjapt kan fikse problemet.

Tiltakene er basert på at Millan bruker sterke ubehag som kvelning med renneløkke, spark, klyp, truende gester, rykk i strupelenke og å tvinge hunden inn i unaturlige positurer. Nesten-besvimelser og utmattelse er også noen av metodene. Som halsbånd bruker Cesar Millan sitt eget produkt som er designet for å brukes høyt oppunder strupen slik at det påfører hunden betydelig ubehag i form av kvelningsfornemmelser. 

Situasjonene er satt opp slik at hunden har liten mulighet til å mestre kravene og Millan utsetter hunden for så sterke fryktpåkjenninger at den reagerer med å bli passiv eller unnvikende. Millan diskuterer ikke viktige forklaringer som manglende sosialisering, sykdom, helse, genetikk, tidlige erfaringer, traumatiske opplevelser, aktivisering eller boforhold. På beleilig vis overser han tydelige symptomer på frykt.
Bra TV, men hva med Emily?
På YouTube finnes flere klipp hvor vi kan gjøre atferdstudier på hunder som utsettes for sterk frykt og utmattelse. Vi kan f.eks se nærmere på klippet om Emily og Nikki (http://www.youtube.com/watch?v=uAJkFhOw6p4&feature=related).

Emilys eiere har tatt kontakt fordi de har problemer med å holde Emily under kontroll når hun møter andre hunder. Før treningen lar Millan en hund passere på ca ti meters avstand. Hundekyndige vil se at Emily ikke umiddelbart ser aggressiv ut og har lav, logrende hale, tilbaketrukne lepper, åpen munn og en høyfrekvent og pipende bjeffing som lekende hunder ofte har. Selv om hun ellers er en omgjengelig hund, forklarer Millan, basert på at hun er en ”gladiatorhund” av rasen Pitbull, at hun er svært farlig og kan komme til å drepe eller lemleste.

Treningskravet til Emily er at hun skal passeres av en annen hund på 5 meters avstand, mens hun selv skal sitte helt i ro med en stram løkke øverst på strupen. Emily blir under denne uvante behandlingen urolig og strupebåndet blir ytterligere strammet. Millan heiser henne raskt opp og ned med båndet slik at hun mister fotfestet. Påkjenningen gjør at Emily forsøker å bite hånden som holder i båndet. Millan dytter Emilys hode fra seg slik at strupeløkken strammes enda mer. Når hun kjemper for å få puste blir hun endevendt og lagt i bakken, mens det skummer av munnen hennes. Den videre treningen er at hun skal gå tett ved den andre hunden. Millan strammer da renneløkken slik at hun knapt har fotfeste på frambeina og vi hører gurglelyder og desperate forsøk på å få luft. Det hele ender med at hun blir så engstelig, i løpet av de 6 minutter han avser til treningen, at de ender opp i en kamp som for henne handler om liv og død. Millan må bruke hele sin styrke for å få lagt henne i bakken og strammer båndet så hardt at hun blir passiv og apatisk av luftmangelen. Emily ligger langflat og utmattet på bakken. Med dette avslutter Millan ”treningen”, og forklarer at tiltaket var nødvendig fordi Emily var aggressiv.

Vi kan med egne øyne se at aggresjonen er rettet mot Millan selv og er et resultat av luftmangel pga renneløkken hunden har rundt halsen og mangel på muligheter for å mestre situasjonen. Slik trening gir en reell fare for alvorlige bittskader på folk, og fysiske og psykiske skader på hunden. Selv om man bruker metodene hans på en teknisk korrekt måte for å fjerne symptomene på problematferd, vil man ikke kunne endre selve årsakene til problemet. Slik håndtering kan utløse andre atferdsproblemer, som aggresjon mot folk, og man kan risikere å fjerne viktige forvarsler før biting.

Millans skitne triks gir en illusjon av kontroll over ekstreme atferder. Til dels utløses utageringen og de farlige atferdene faktisk direkte av treningen. Hans påstander om at man må utøve ”dominans” ved voldelige teknikker, og en rekke av hans andre salgstriks, er fjernt fra den vitenskapelige kunnskapen vi har om atferd og læring hos dyr. Cesar Millan selv har overhodet ingen utdannelse i hunde- eller atferdsfag, men er yndet for sin forenklede, populistiske og arrogante fremtoning på TV.
Holdninger i det norske samfunn
Dagens dyrevernlov blir erstattet av ny lovgivning til neste år. Men selv i den gamle loven er treningsmetoder regulert i § 8. Her slås det fast at det er forbudt å dressere dyr på en slik måte at det kommer i fare for å lide eller bli skremt unødvendig. Forbudet mot å kvele, true og risikere å skremme hunder finnes altså allerede.

Mer interessant er det at formidlere av slike treningsmetoder etter den nye dyrevelferdsloven vil bli stilt til ansvar. I § 8 er det slått fast at dressur- og treningsmetoder skal ivareta hensynet til dyrets velferd. I tillegg til dyreholder og andre som håndterer dyr, legges det et ansvar på den som omsetter varen. I Hundebrølerens tilfelle er de ansvarlige TV Norge.

I § 25 er det videre påpekt at dyr under trening ikke skal utsettes for fysiske midler som gir negative stimuli i form av smerte og ubehag, eller som kan medføre mentale endringer eller skader. Det er også fastsatt rapporteringsplikt for samtlige som blir kjent med situasjoner der stell av dyr svikter. Hundebehandlingen som anbefales av Cesar Millan, er utvilsomt i strid med gjeldende og kommende lovgivning og vi bør alle føle en plikt til å rapportere slike avvik inn til Mattilsynet.

Rådene som formidles gjennom TVNorge-programmet er inhumane, farlige og utdaterte. De er i strid med kjent kunnskap og med de holdninger som det satses på i det norske samfunnet. Etter vår vurdering oppfordrer rådene til brudd på gjeldende og kommende lovgivning. Vi registrerer med vantro at hunder kommer til konsultasjoner med nakkebrudd, sprengte blodkar i øynene, skader i halsregionen, generalisert og ekstrem frykt og farlig aggresjon etter praktisering av disse og lignende metoder.

Med samvittighetsfulle, bekymrede og kompetente hundeeiere i ryggen henvender vi oss derfor til TVNorge med et krav om at programmet tas av skjermen umiddelbart.



Vi stiller med dette denne teksten til fri disposisjon for alle som ønsker å formidle budskapet til sine hundevenner, kunder eller medlemmer, så fremt forfatterne blir sitert korrekt.

I dagens Svenska Dagbladet stod det om en psykologiprofessor vid University of Miami i USA, vid namn Mike McCullough, som i sin forskning kommit fram till att de människor som fokuserar på det positiva i livet är lyckligare och mer tillfreds än de som fokuserar på det som är fel. Kanske inte så förvånande, men det är precis där skillnaden mellan traditionell- och modern hundträning ligger. I den moderna träningen väljer vi att lägga fokus på det hunden gör som är rätt, det vill säga det positiva, som vi vill förstärka, medan man i den traditonella hundträningen väljer att koncentrera sig på de fel hunden gör för att man skall kunna korrigera dem.

Något som jag har märkt, och ständigt märker på våra kurser, är att hundägarna blir mer positiva när de tränar på detta sätt. Inte bara i förhållande till sin hund, utan de blir mer positiva och glada i livet som helhet. Detta blir särskilt tydligt med klickerträningen, där den positiva biten är ännu mer framträdande än i annan modern hundträning. Vi kan riktigt se en förändring hos dem, och ännu bättre, de är oftast medvetna om förändringen själva!

Så, lägg fokus på det som är bra här i livet. Leta efter det som är bra och lägg märke till det extra mycket, och vips kommer du att märka att det finns fler små saker som man kan vara glad över. En positiv förändring tar sin början!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Det snöar i Boston idag, och vi väntar en rejäl snöstorm. Som snöallergisk är jag inte för glad över detta.

Det hela blir ju inte bättre av att jag åkte hemifrån utan jacka (det var ju vår hemma och jag var ju i Californien nyligen, så jag tänkte inte på det). 

Snö får mig verkligen att vilja gå i ide. Björnarna gör helt rätt. 6 grader minus är det dessutom. Vinter med andra ord.

När jag var i Boston förra gången pågick ett rättegångsdrama mot en Mark Jensen som anklagats för att ha giftmördad sin fru under flera års tid (alltså en långsam förgiftning). Jag kunde sedan fortsätta att följa detta i Los Angeles, för att den här gången lyssna på slutplederingarna. Idag fann man honom skyldig, efter 30 timmars juryöverläggning. Det är lite spännande att åka hit så pass ofta så att jag kan följa den här typen av historier till slutet. Court Tv, eller Tru Tv som det numera heter, är min favoritkanal i USA. Jag tror förövrigt att han var skyldig. Livstidsfängelse väntar nu, men man tror även på en överklagan till HD.

Samtidigt som jag har TVn på som radio (jag lyssnar alltid på p1 hemma), så gör jag uppgifter för akademins räkning. Allt hade varit tipp topp om jag hade kunnat ha Tyra här (min jack russel) och det inte hade snöat.

Läges rapport från Boston.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Sista dagen på näst sista tillfället jag träffar dessa underbara människor, åtminstone på den här kursen. Vi försöker redan klura ut hur vi skall träffas igen. Vi är ett underbart gäng!

Idag undervisade vi en liten grupp nybörjare. De hade sitt sista kurstillfälle på en nybörjarkurs, motsvarande vår grundkurs, fast enbart klickerbaserat. Vårt inhopp var väldigt uppskattat. Helt plötsligt fick varje ekipage en egen privattränare och vi gjorde stora framsteg. Det är så kul att hjälpa folk och deras hundar! 

Min första elev var en man med en golden. Husse hade sedan länge gett upp klickern, för han tappade bara bort dem. Ok, tänkte jag, det här blir en lång timme. Men jag frågade honom om han kunde tänka sig att testa klickerträning en gång till, och han var villig om han fick låna en. Jag gav honom min, med tillhörande vristband. Han tyckte konstruktionen var mycket smart och insåg att han kanske inte hade tappat bort klickern om han hade haft en sådan från början. Så satte vi igång träningen. Det var otroligt kul att se framstegen han gjorde. Från att ha haft en hund som inte hade någon som helst kontakt med honom, till en hund som var öppen för samarbete, som kunde gå utan att dra och ta ögonkontakt. Jätteroligt för oss alla tre!

Nästa elev var en kvinna med en beagle blandning, antagligen jack russel. Det var en omplaceringshund, från ett hundstall, något som är mycket vanligt i USA. Var och varannan hund kommer från någon valpfabrik, som sedan sålts i djuraffär, för att sedan dumpas någonstans. Jag är så otroligt glad att vi inte får sälja valpar i affärer i Sverige! Det som var mest konstigt med det är att de allra dyraste valparna är just dessa djuraffärsvalpar. De kostar mångdubbelt av vad de kostar att köpa från en vanlig uppfödare (dessa priser påminner mycket om våra egna). Orsaken till detta måste vara alla dessa galna spontanköp som valpar i skyltfönstret medför. Tydligen godkänner Amerikanska kennelklubben detta, genom att faktiskt låta folk registrera hundratals hundar varje år. Hade jag bott i USA så hade jag jobbat som en tokig för att bli av med detta elände!

Nåväl, henne skulle jag hjälpa med målträning (targeting). Det gick också jättebra och det var kul att få lära ut något som hon inte alls hade testat tidigare och något hon inte alls visste hur man skulle använda sig av. Vi fick till en jättebra målträning, trots att det var tydligt att hunden började bli mycket trött.

Andra blandraser som är populära i USA är allt man kan blanda med en pudel. Orsaken till detta är för att pudlar sägs vara så smarta (vilket jag håller med om), genom att korsa dessa smarta hundar med allsköns andra raser så skall man få fram den perfekta hunden. Det blir cockapoos, labradoodles, goldendoodles, och så vidare. De finns till och med "rasböcker" om dessa hundar. Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på en vanlig cocker, eller en vanlig labbe, pudel eller golden. Duger inte de som de är? Räcker inte alla de över 400 raser som redan är godkända? Måste vi skapa nya raser, och till vems glädje. Dessa raser kallas för "designer dogs" och det är precis vad det känns som, att det snarare är vår önskan att designa som styr. Första generationens blandraser är friskare än den genomsnittliga rasrena hunden, men andra generationens blandisar är statistiskt sett sjukare. Avel är otroligt svårt! 

Jag vill betona att jag inte har något emot blandraser. Om de sker olyckor är det en sak. De valparna skall vara lika välkomna till världen som alla andra hundar, men man måste fråga vad planerade blandrasavel har för syfte. Är det ekonomiskt? Är det för att man vill se vad det blir? Eller vad är det för tankar som leder fram till parningen? 

Dagen avslutades med två lektioner för reaktiva hundar som Emma Parsons hade. Det var lite kul, för jag var här för fem veckor sedan och såg dessa grupper ha sin första lektion, och nu var det dags för näst sista lektionen. Alla hundarna hade gjort stora framsteg. Det märktes överhuvudtaget inte att det var fråga om en reaktivklass. Och allt detta arbete med positiva metoder. Helt utan bestraffning. Jag har fått lära mig att det går att arbeta med positiva metoder om man bor på landet och har mycket plats, men att det är omöjligt i en stor stad. Emma har bevisat att detta är helt fel. Boston är en betydligt större stad än de stora städerna i Sverige och vecka efter vecka visar hon att ett sådant påstående är rena rama rappakaljan. På en yta som är ca 20 x 15 meter tränas 3-6 hundar samtidigt. Klickerträning är fantastiskt.

Om du har en reaktiv hund, bestraffa för allt i världen inte! Bestraffning skapar bara större problem på sikt och mer aggressivitet/reaktivitet. Problemet måste lösas med positiv förstärkning! Det är min absoluta övertygelse. Att bestraffa är bara en kortsiktig lösning. Tänk på att bestraffning, som till exempel att spruta vatten på hunden, är precis lika illa som att kasta en burk på den, eller att tillföra annat obehag. Tänk också på att absolut inte blanda bestraffning med belöning. Kathy Sdao är mycket noga med att påpeka att bestraffning inte får följas av belöning inom 10 sekunder, vilket är precis det många gör genom att rycka i kopplet och sedan belöna. Det skapar neurotiska hundar! Blanda inte!

Det får bli det sista jag rapporterat om idag, en fjorton timmars arbetsdag är nu till ända och jag skall sova!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Bilden är på en av mina absoluta favoritlärare, Emma Parsons.

Ännu en dag av Karen Pryor Clicker Academy avklarad. Det är så roligt och vi är ett litet toppengäng! De här två dagarna handlar mycket om att instruera och imorgon har vi en riktig klass. Skall bli spännande. Jag fick ju lite erfarenhet av att undervisa på engelska på Clicker Expo, och det här är ju ungefär samma sak.

Idag har jag tränat Emma Parsons underbara golden valp Lizzy-Taylor (ej döpt efter filmstjärnan, utan två veterinärer som hjälpte henne med Ben). Jag ville ta med henne hem. Vi jobbade med att inte dra i kopplet, inkallning och att forma ett beteende. Jag valde att forma fram att hon skulle ha hakan på mitt knä. Det är nämligen något jag funderat på ett tag, men inte haft tid att träna hemma, för att kunna jobba med hantering av hunden, tex tandvisning, tandstensborttagning, öronrengöring och ögonsköljning för att ta några exempel. Jag hade totalt 15 minuter på mig, med en hund som inte var min. Det gick över förväntan, även om hon bara kunde ha kvar hakan på knät i max två sekunder. Men en början. Jag fick också reda på att jag hade tänkt rätt och att detta var en möjlig väg att gå.

Vi pratade också om baklängeskedjor och om hur man lär in modifierade signaler (tex att hunden skall kunna skilja på vänster och höger, stor och liten, över och under). Spännande.

Snart skall jag gå och äta middag på en mycket märklig restaurang vid namn Bugaboo creek, där det finns en mängd djurhuvuden (inte riktiga tror jag) på väggar och hyllor, dessa börjar rätt vad det är prata eller röra på sig. Väldigt amerikanskt, men ganska kul. Varje kväll jag varit där har det varit födelsedagsbarn på plats, så kommer hela serveringsstyrkan ut, klappar i händerna och sjunger. Detta händer minst tre gånger på en timme på populära födelsedagsfirar ställen.

Ha kul tillsammans med din hund (eller andras),
Natasja

Helt ohundrelaterat.

Lyckan är gjord. Jag tror att det har fötts en ny Michael Hutchence. Den nye varianten på temat heter Michael Johns, är också från Australien, men bor i USA och tävlar nu i American Idol. Jisses! Minns vad ni hörde namnet först! Jag förstår däremot inte vad han gör i den tävlingen, han borde redan kunna välja mellan skivkontrakten och turnera jorden runt. Allt detta säger jag efter en dryg minuts framträdande. Jag är såld.

Annat helt ohundrelaterat.

Obama kommer bli USAs näste president. Om jag får välja, men också den känsla jag har fått under dessa två dagar. Obama är namnet. Min man förde för övrigt detta namn på tal för flera år sedan och sade att han skulle bli president. Jag tror att han får rätt.

Hundrelaterat.

Idag har jag funderat otroligt mycket på olika uppgifter som jag skall lösa på den utbildning jag går. En av uppgifterna var att fundera över inlärning av rally lydnad. Om ni inte har fattat tycke för denna nya hundsport så har jag kurser under våren, och det är verkligen jättekul. Just nu känns det till och med som den allra roligaste hundsporten. Alla kan vara med, oavsett ålder på hund, ägare, kondition, eller vad man nu mer kan komma att tänka på.

Jag körde ett litet test rally pass i lördags när vi hade examenshelg och vi hux flux hade en grupp hundägare över. Raskt blev det lite rally och det var så otroligt roligt. Som sagt var, missa inte denna jätteroliga hundsport som kan förgylla vilket träningstillfälle som helst.

Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja

Förgiftade signaler är något vi inte vill ha i vår träning och en verklig huvudanledning till varför vi skall träna positivt.

Karen Pryor ger en otroligt bra liknelse för mänskliga förhållanden:

Vi har lärt oss att grönt ljus i trafiken är något positivt. När det blir grönt kan vi gasa och komma vidare. Om vi kör mot ett trafikljus och det inte hinner slå om, eller om det precis blir grönt så vi slipper bromsa, så kommer vi att bli glada. Inget stoppar vår framfart.

Den här effekten har grönt ljus haft på oss många, många gånger.

Men låt oss säga att det en dyster dag är någon som inte respekterar sin röda signal och plötsligt har vi fått en mycket negativ erfarenhet när vi passerar vår gröna signal. Hur kommer vi då att känna oss i förhållande till den gröna signalen?

Antagligen osäkra. Även om vi har en långt och väldigt positivt förflutet med den gröna signalen, så har denna negativa upplevelse fått oss att inte riktigt lita på den gröna signalen.

På samma sätt fungerar det med våra signaler till våra hundar. Det räcker med en negativ händelse (att vi tappar tålamodet och bestraffar hunden) för att den dittills positiva signalen skall bli förgiftad och bli något osäkert för hunden.

Det är väldigt viktigt att våra signaler skall vara förknippade med enbart positiva konsekvenser för hunden. Signalen skall vara en garant för att något positivt kommer att följa. På det sättet får vi en hund som kommer att älska signalen och vilja göra det vi ber om. Om vi bestraffar hunden när den inte gör som vi säger, så lär vi enbart hunden att vi är opålitliga. Det är inget vi vill lära våra hundar.

Men vad gör jag om hunden inte följer min signal? Börja om från början! Du kan till och med bli tvungen att byta signal, eftersom den är förgiftad. Det är oftast lättare att byta signal än att försöka få hunden att lita på den tidigare förgiftade signalen. Tänk på att det är vi som är lärare! Det tjänar inget till att bli arg på våra elever. Det vi måste göra är att bli ännu tydligare så att hunden har en chans att förstå vad det är vi vill att den skall göra.

Den engelska tränaren Kay Lawrence lägger in nonsens signaler under inlärningen, för att sedan, när beteendet verkligen är där och allt enbart är positivt, lägga byta signal till den som hon verkligen vill ha. Det är verkligen ingen dum idé. 

Hur vet man då om signalen har blivit förgiftad?

1. Slött gensvar.

2. Brist på gensvar.

3. Hunden överger det beteende du ber om och gör ett annat beteende (ofta, sitt eller ligg).

4. Hunden letar efter en utväg (går därifrån om den är lös, går så långt ifrån dig som möjligt om den är kopplad)

5. Hunden gör annat.

6. Hunden gör undvikande beteenden, tex slickar sig om munnen, sniffar i marken, blinkar.

7. Hunden har ett bekymrat, oroligt ansiktsuttryck.

Signaler kan bli förgiftade även om vi enbart jobbar positivt, men lägger för höga krav på vår hund, ofta pga att vi går för fort fram i träningen. Jag har nyligen insett att detta just har hänt med min jack russel Tyra. Hon bjuder på andra beteenden än det jag bett om, och har just ett bekymmersamt uttryck som jag inte kan tyda på annat sätt än att hon faktiskt inte har förstått vad jag menar och därför blir frustrerad.

Det jag gjort för att försöka reda ut detta är att lägga till ett handtecken också, samt börja träna i betydligt kortare pass. Just nu tränar vi 30 sek, tar en paus så att jag kan föra ner resultatet i träningsloggen, för att sedan träna ytterligare 30 sek. Efter nästa anteckningspaus tränar jag ett helt nytt beteende.

Tänk också på vikten av att inte träna för lika beteenden i samband med varandra. Backa och sitt är till exempel inte lämpligt att träna under samma träningspass, eftersom hundar ofta backar något steg och sedan sätter sig. Det är då väldigt lätt hänt att belöna helt fel.

Återigen. Det är inte hundens fel när det blir fel. Det är jag som är lärare och jag har inte gjort ett bra jobb om hunden inte förstår vad jag vill.

Vad gör vi när hunden gör fel? Ignorerar det! Hunden får en möjlighet att göra rätt och få belöning.

Bestraffning, hur liten och tillsynes mild den än är, skapar osäkerhet.

Jag avslutar med ett Kay Lawrence citat:
 “If I am teaching a dog, I avoid every atom of punishment or removal of something good to get the behaviour. It is not a question of how aversive, it is the thought that aversive is a method to get a behaviour. The actions are an indication of the thought process that aversives are part of the teaching process. I will say, ‘Let’s just find another way.’”
 
Låt oss plocka bort bestraffningen helt och hållet från träningen och komma på hur vi skall lösa problem istället!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Så var jag i USA igen. Det är lustigt när man reser så mycket som jag har gjort på sista tiden, så blir flygplanet precis som en vanlig bussresa och att komma till en helt annan kontinent som att åka till Tomelilla. En mycket märklig känsla.

Jag har samma rum som jag har haft de andra två gångerna jag har varit här. Det ger ytterligare en känsla av vardaglighet och att känna sig hemma även som borta. Att komma "hem" till sitt rum, fast jag hade faktiskt glömt bort var lysknappen satt.

Den lilla tid jag var hemma i Sverige var händelserik, därför blev det inte mycket till bloggande. Igår (söndag) hade vi examination på vår tredje instruktörsutbildning. Alla klarade sig otroligt bra, både praktiskt och teoretiskt. Väldigt kul för mig som lärare. Å andra sidan är det jättetråkigt när ytterligare en "kull" lämnar boet. Förhoppningsvis innebär detta en rivstart för Sirius hundkonsulter, så att vi kan erbjuda hundinstruktörer som enbart tränar med positiva metoder på många ställen i Sverige.

Resan till Boston kändes väldigt kort, eftersom jag nu kunde jämföra den med maratonflygningen till LA. Föraren på zebra shuttle som tar mig till hotellet var trevlig som vanligt. Den här gången var det en hundägare, så det blev jättemycket hundträningsprat, vilket var väldigt kul. Som vanligt kom frågan om Ceasar Milan upp. Jag förklarade att jag tränade på ett helt annat sätt och så kom vi in på inlärningspsykologi, varför man inte skall använda bestraffning, varför man inte skall använda stryphalsband och annat. Efter en timmes frågor och prat om detta och ledarskap, olika sätt Ceasar löser problem och så vidare fick jag en otrolig komplimang. "Det du säger låter helt logiskt. Jag skall kolla upp det! Man skall alltså belöna hunden när den gör rätt och koncentrera sig på det." YES! Det sista som sades var att han skulle köpa Karen Pryors "Skjut inte hunden". Fantastiskt bra.

Något som är kul är att, i princip alltid, när man pratar om Ceasar och hundträning med folk, så är det just detta som blir resultatet. Det är logiskt att det är på detta vis. Hundägare vill sina hundar det allra bästa, men eftersom de översköljs med den traditionella träningen, så vet de inte att man kan göra på annat sätt. När de får reda på det blir reaktionen ofta: oh, jag måste inte vara arg på min hund, rycka i kopplet, behärska ledarskapet och på annat sätt bråka med min hund. Hundägare reagerar med lättnad. Det tycker jag är fantastiskt skönt, och det var precis så jag reagerade när jag kom i kontakt med modern hundträning.

Den här resan fick jag förövrigt se Grönland. Fy fabian, inget land för mig. Visst vackert från ovan, men stackars människor som bor i all den snön. Det spelar ingen roll att de har hundspann. Jag skulle inte stå ut i en halv sekund. Island hade åtminstone haft snö, men den hade nästan försvunnit, men Island låg under ett extremt tjockt molntäcke. När vi flög in var det säkert ett molnlager på 8000 meter (jag överdriver inte). Det var moln, moln, moln och moln, helt plötsligt var vi nästan nere på marken. Mitt huvudbry från när jag var liten, hur det kom sig att grönland var täckt av snö och island var grönt, dök åter upp i mitt huvud. Hur i allsindar kom man på dessa bakvända namn? 

Imorgon blir det en lång dag. Jag skall plugga som en dåre, på allt jag inte har hunnit göra.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Bilderna är mitt hotellrum, samt Daniel de la Rosa, fisken jag tränar, namne med en av mina kurskamrater i Boston.

I ett pressmeddelande från Svenska Brukshundsklubben kommer en reaktion från denna rikstäckande och stora förening, som arbetar direkt under Svenska Kennelklubben just med hundträningsfrågor, angående Ceasar Milans metoder som vecka efter vecka visats i TV4.

De skriver bland annat:

"Det är förbjudet enligt svensk lag att använda el vid dressyr av djur. TV-program från andra länder där detta är tillåtet, sänds på svensk TV och förmedlar bilden av att el är en metod som kan tillämpas vid hunddressyr. Svenska Brukshundklubben vill därför ge en mer nyanserad bild av vad hunddressyr innebär och vad eldressyr kan få för konsekvenser.

Användandet av obehag vid inlärning kan leda till oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd. Det är något som Svenska Brukshundklubben anser och som styrks av forskning som gjorts kring eldressyr av djur. Det finns andra inlärningsmetoder som är säkrare, skonsammare mot hunden och minst lika effektiv[a]. Svenska Brukshundklubben eftersträvar inlärning genom positiv förstärkning."

Pressmeddelandet avslutas med:

"Inlärning genom positiv inlärning bygger på träning utifrån hundens egna lust att utföra en uppgift. Detta sker på effektivaste sätt genom att belöna fram det önskade beteendet som ägaren vill få fram. På så sätt arbetar föraren tillsammans med hunden." 

Ingenting kunde ha gjort mig gladare än detta! Tack för denna mycket kloka reaktion!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Tillbaka i gråmulna och kyliga Sverige, men jag försöker påminna mig själv om hur otroligt bra det är att det fortfarande inte är någon snö. Hoppas att det förblir så!

Djurs glädje när man kommer hem är det bästa som finns! Så extremt kravlöst och bara, bara ren glädje är härlig att få uppleva. Tyckte faktiskt till och med att fiskarna vara glada av att se mig (åtminstone några av dem), vilket bara det känns häftigt. Min kakadua Kråkan var också väldigt glad. Ibland när jag har varit borta från honom i några dagar är han lite sur, och kan få för sig att bitas och inte alls vilja komma och gosa. Den här gången hade jag antagligen varit borta så pass länge att den sura fasen gått över (jo, jag vet, detta är högst ovetenskapligt). En glad Kråka på axeln är också en härlig upplevelse.

Jag hade också ett första möte med en av våra tidigare utexamenarade instruktörer Malin Cerdergren, angående starten av Sirius hundkonsulter, en sammanslutning av instruktörer som jobbar med positiva metoder, och inte bestraffning. Vi filade lite på vad vi skulle ha för krav på medlemmarna och medlemsskapet och hur man skall kunna upprätthålla en garanti för kunderna kring de metoder vi jobbar med. Arbetet med detta är med andra ord i full gång nu, och snart kommer det att vara möjligt att söka medlemsskap och att få mer information om det hela. Hemsidan som är aktuell för detta är www.siriushundkonsulter.se (just nu kommer man till Hundens Österlens hemsida, men snart blir det ändring på det).

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Ett öde värre än döden (nä, nu överdrev jag lite), men att drabbas av en fruktansvärd migrän just när man är på ett sådant här ställe är inte kul alls. När jag helst av allt ville begrava huvudet under sängen, så skulle jag vara pigg, allert, ta in kunskap och tillråga på allt hjälpa till med undervisningen. Dessutom skulle jag ägna mig åt TAG-teach, vilket fortfarande är jättenytt för mig och därför inte något som kommer naturligt.

Men det gick det också.

Kens seminarium "Left and right" om modifierade signaler var fantastiskt. Verkligen otroligt intressant och lärorikt. Han berättade bland annat att han lärt hundar att skilja på en, två och flera. Detta hade använts i räddningsarbete i grottor. Hundar som var utbildade att leta reda på människor som fastnat eller på annat sätt inte kunde ta sig ut, skulle sedan springa tillbaka till sin förare och meddela om det var en, två eller flera människor han hittat. Otroligt! Dessutom hade det inte varit särskilt svårt. Hundarna (det var två) hade fått dra i ett rep, det antal gånger som det var frågan om ("många" markerade med tre ryck), så att föraren visste det. Det som var det svåra med det hela var att få hunden att komma ihåg att det var siffran han skulle rapportera, efter att ha klättrat, krupit och sprungit en lång sträcka. Men även detta gick, vilket i mina ögon ger en väldigt intressant inblick i hundens minnesförmåga. 

Resten av dagen hjälpte jag Helix Fairweather med undervisning. Det var först väldigt pirrigt, men ganska snart kom jag in i instruktörsrollen och hade det väldigt kul. Jag lyckades dessutom göra en insats med en kvinna som hade en väldigt dålig tajming, och jag rättade till det med TAG-teach. Häftigt! Att hon sedan tackade mig inför hela gruppen gjorde inte den positiva förstärkningen sämre direkt. Det var en väldigt rolig instruktörserfarenhet. Det absolut bästa med att vara instruktör är ju definitivt att man får möjlighet att hjälpa till.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

En väldigt händelserik dag till ända. Jag är otroligt trött, vilket är ett mycket gott tecken, då har man varit med om mycket och förhoppningsvis lärt sig en hel del.

Dagen gick faktiskt precis som planerat, var och lyssnade på precis det jag hade tänkt lyssna på och det var lika bra som jag hade förväntat mig. Ken Ramirez, Steve och Jen White, samt Virginia Broitman. Kan knappast gå fel.

Ken Ramirez pratade om användandet av sekundära förstärkare, skillnaden mellan primära och sekundära förstärkare, och skillnaden mellan en betingad sekundär förstärkare och en klicker (som ju faktiskt tekniskt sett är just en betingad sekundär förstärkare).

Steve och Jen White pratade om problemlösning och kom med många intressanta infallsvinklar som jag kommer att ha stor nytta av i mitt arbete som hundpsykolog.

Virginia Broitman pratade i sin tur om "flytande beteenden", det vill säga hur exakta de skall vara, hur snabbt de skall komma efter själva signalen och hur fort de skall utföras. Det var intressant och något som jag kommer att ha stor nytta av i min träning. Just detta tycker jag nämligen är en svår bit.

Jag åt lunch med några intressanta människor jag aldrig träffat förr. En var anställd på en ranch som djurtränare. På ranchen fanns det alpackor, minigetter, minigrisar, minihästar, miniåsnor, en korsning mellan zebra och åsna (!), kor och lite andra mer vanlig djur. Alla tränades av henne. Hon hade gått en tvåårig utbildning till exotisk djurtränare och under den tiden bland annat jobbat med delfiner på Sea World. Snacka om att jag blev avundsjuk (på ett positiv sätt). Jag som skulle bli helt salig bara jag fick komma i närheten av en delfin, eller få se en livs levande späckhuggare, och här träffade jag en tjej som tränat dem! Varför gick jag inte en sådan utbildning?

En annan kvinna vid bordet var basenji-uppfödare, en ras som jag är mycket intresserad av och som står mycket högt på min lista över hundraser jag bara måste få leva tillsammans med innan jag dör. Hon hade importerat flera hundar från Afrika, den senaste från en liten by i Benin. Det var skillnad på de afrikanska "riktiga" basenjisarna och de som under några generationer blivit domesticerade. De ursprungliga var tydligen mer lättlärda, eftersom de var väldigt sugna på att få belöning. Ja, lättränade om man jobbade med klickerträning. De var också till exempel väldigt bra på inkallning, något som basenji annars inte är kända för att vara. Det var hemskt intressant och jag har ju definitivt hittat den uppfödare jag vill ha en basenji av när väl den dagen är inne. Jag har sagt att jag skall klara av min Jack Russell först, och sedan kanske tysk jaktterrier. Därefter borde jag vara mogen för en basenji.

Middag åt jag med Emma Parsons på en väldigt bra Kina-restaurang på andra sidan gatan. Den ser jättedyr ut, så jag hade inte ens bekymrat mig i att titta närmare på den. Men vilken god mat! Och hur mycket som helst, till mycket fördelaktigt pris. Jag besöker den nog en gång till innan jag åker hem.

Nu skall jag sätta mig ner och författa ett par artiklar, om hjärnan klarar av det, till vad som kommer bli det första numret av vår nättidning "Modern Hundträning". Det känns som om det är dags för den nu.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Att sitta med schemat för Clickerexpo är verkligen spännande. Förra året hade jag prickat för en mängd olika saker som jag tänkt gå och lyssna på, som jag sedan inte gick till, utan jag hittade annat som jag inte kände till, till exempel Ken Ramirez.

I år kommer jag att vara en riktig "Ken Ramirez stalker" [vilket är svengelska jag vet], eftersom jag är en enorm beundrare. Min planerade Clicker Expo 2008 ser ut så här:

Fredag
Opening plenary session - Reaching the animal mind (Karen Pryor)

Working for the joy of it! - Ken Ramirez

No problem! - Steve White

Snap, Crackle, Pop! - Virginia Broitman

Lördag
Growing your business! - Aaron Clayton

Next! (learning lab) - Ken Ramirez

The smallest yes! - Alexandra Kurland

Learn anything! - Theresa McKeon

Wait, wait DO tell me! - Panel discussion

Dinner with Ken Ramirez (YES!!!!)

Söndag
Growing your business - Aaron Clayton

Left or right? (learning lab) - Ken Ramirez

Counting on success - Helix Fairweather (jag skall vara hjälpinstruktör)

Agility acceleration in action - Helix Fairweather (jag skall vara hjälpinstruktör)

Conference review and a glimpse of the future

Sedan är konferensen slut och jag skall göra mig redo för att åka hem igen. Men det är tre långa och lärorika dagar kvar tills dess. Jag skall försöka rapportera lite i bloggen om det hela också. När det nu skall bli tid till det...

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Vilken toppendag det har varit idag. Alla rätt! Härligt, somrigt väder, besök i olika filmstudios och avslutning på välkomstträff på Clicker Expo. Verkligen en fullträff till dag! Fick dessutom höra att det hade snöat och stormat hemma, vilket gör dagen ännu bättre. Jag lider nämligen av akut snöallergi och får ont i hela kroppen bara jag hör talas om sådant vinterväder. Att vara här i värmen känns därför betydligt trevligare och underlättar eventuella allergibesvär och symtom.

Först var det besök på Paramount Studios. Det var intressant, men vi fick dessvärre inte se riktigt så mycket som det var tänkt, eftersom manusförfattarna strejkat under en längre tid. Hela Hollywood är verkligen lamslaget av strejken, så de borde väl bara ge dem procent på internetnedladdningen, vilket strejken tydligen handlar om. Vad är väl film och TV utan manus?

Något som var riktigt roligt var däremot att vi fick gå in Dr Phils studio. Jag tittar väldigt ofta på det programmet och det var otroligt overkligt att faktiskt stå på exakt den plats där han står varje dag. Märklig känsla. Studion var ungefär så stor som jag hade tänkt mig, vilket annars inte är så vanligt i den världen.

En annan otroligt häftig sak var att det fanns en parkeringsplats som relativt ofta fylldes med vatten 1 000 000 liter om jag förstod det hela rätt, i bakgrunden fanns en enormt stor duk som var målad som en himmel. Där spelades diverse olika filmer som hade vattenscener in, bland annat en av mina favoritfilmer The Truman Show. Det är verkligen otroligt vilka illussioner filmmakarna kan åstadkomma!

Därefter bar det av till Warner Brothers studio och en jätterolig guidad tur av deras stora område. Här fick vi komma in i olika studios, till och med en som just nu är under inspelning, Two and a half men, som visas på svenska TV 3 och andra kanaler i Viasat. Jag har inte sett den, men det var väldigt kul att få lära sig hur det går till på en inspelning med levande publik. Repetitioner av en halvtimmes avsnitt under måndag till torsdag, och filmtagning inför livslevande människor på fredagen. Om folk inte skrattar, avbryts inspelningen, manusförfattarna skriver om skämten och så kör de en ny tagning. Nästa gång jag åker till Hollywood måste jag definitivt gå på en sådan inspelning.

En sak som är så otroligt märkligt med Hollywood, något jag tänkte på förra gången jag var här, är hur otroligt små alla skådisar är. De är minimala. Vi var på ett museum på WB, där de hade kostymer från olika filmer och så stod de vem som hade haft dem. De är otroligt små allihopa. Det skulle antagligen vara jättekonstigt att se någon av dem på riktigt och inse att man är någon slags jätte i jämförelse. Det där med att man lägger på sig på bild stämmer tydligen väldigt bra, men inte bara på bredden, utan betydligt på längden också. Matt Damon har jag till exempel inte alls uppfattat som en liten kille, men det var han verkligen. I alla manliga kostymer fanns dessutom gigantiska axelvaddar, vilket var lite extra kul. 1980-tal på nytt!

En annan lite overklig sak var att vi fick gå in i den studio där Friends, Vänner, spelats in. Jag är absolut inte någon fantast av Vänner, men kände ändå igen mig. Emma kunde hänga i caféet och jag kunde föreviga det på bild.

Sedan bar det av tillbaka till hotellet igen för början på Clicker Expo. Det var väldigt kul det också. Jag fick hälsa på människor som tidigare bara varit ett namn och även möta flera av mina förebilder till lärare och tränare. Karen Pryor förstås och Terry Ryan som jag skall åka till senare i år för att ta del av Bob Baileys Chicken camp 2-4. Och när den lilla träffen var över så kunde jag gå och titta i Clicker Expos shop. Lika farligt varje gång. Här kan man också hitta nyheterna, vilket är extra spännande. En riktigt smart och uppfinnigsrik sak var en produkt från Premier kallad "The Manner Minder". En lite mer avancerad målpinne (targetstick). Helt enkelt en hopfällbar målpinne, med lite extra stort huvud (ser ut som en clownnäsa ungefär). Denna kan man antingen använda som en vanlig målpinne, eller sätta fast i den lilla medföljande plattan med rund botten och vips är den ett mål som hunden kan leta upp på avstånd, går och röra vid och återkomma för belöning (eller om man kastar belöningen åt hunden). Mycket, mycket smart sak som jag antagligen kommer att ha mycket stor nytta av.

Och antagligen den fräckaste saken idag, jag fick en namnbricka som det står "Faculty member" på. Oj, oj, så stolt jag känner mig över den.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Har haft ännu en toppen dag, nu tillsammans med min vän Emma Parsons (läs absolut hennes bok "Click to calm", "Klickerträning och lugnande signaler" på svenska). När vi träffas är det aldrig ont om samtalsämnen, och vi bubblar på om allt mellan himmel och jord, även om vi naturligtvis pratar väldigt mycket hund och träning.

Efter att ha konstataterat att vi inte kunde komma in på Kodac Theatre det här året heller, åkte vi på guidad tur i Beverly Hills och Bel Air. Det var lika kul som förra året. Rutten var lite ändrad. Vissa kändisar hade flyttat på sig, andra hade valt att inte längre finnas med på turen. Vi fick också reda på att bergen runt LA, då synnerhet Hollywood, ständigt rasar samman, och att kändisarna bokstavligen har köpt sig hus för en förmögenhet, som kanske blir bortspolat vid nästa ösregn. Husen går heller inte att försäkra mot naturkatastrof, och om det skulle rasa nerför branten så har de heller inte rätt att bygga upp det igen. Tomten sköljdes på något vis bort då också. Nåväl. Har man råd att köpa ett hus för så där en 40-150 miljoner dollar, så har man väl råd att köpa ett nytt.

Över en fantastisk lunch, bland det godaste jag någonsin ätit, lätt grillad tonfisk, diskuterade vi till exempel blandningen av träningsmetoder, det vill säga klickerträning och bestraffning, och enades om att det var det sämsta tänkbara man kunde göra mot sin hund. Hellre enbart bestraffning! Och det skall mycket till för att jag skall skriva något sådant. Den här blandningen skapar en enorm osäkerhet och ångest. Väljer man klickerträning väljer man bort bestraffning, punkt slut. Det är inte första gången jag skriver det i denna blogg och det kommer inte vara den sista gången. Detta är nog min absoluta hjärtefråga.

Efter lunch tog vi en taxi till Rodeo Drive, men såg dessvärre ingen kändis i år. Hade jag sett någon hade jag antagligen inte känt igen dem ändå. Men vi såg hotellet där Pretty woman spelades in. Lite kul, särskilt som vi nyss sett Richard Geres hus. Annars var inte Rodeo Drive så där jättemycket för mig. Jag är ju totalt ointresserad av kläder, och det var just dyra märkeskläder som såldes på den gatan. Vi klev på nytt in i en taxi och åkte till ett fantastiskt shopingcenter som jag tror hette The Gravy, där det fanns en stor bokaffär som vi kunde vandra runt i under ett par timmar.

Imorgon smygstartar Clicker Expo. På kvällen är det mottagning för medlemmarna i the Karen Pryor Clicker Academy, vilket i år betyder att jag har kvalat in. Skall bli spännande att träffa de andra studenterna, lärarna och andra medlemmarna av the Academy. Emma ser också fram emot att få berätta för min idol Ken Ramirez att han är en fisk i ett av mina akvarium (fiskarna har namn efter olika medlemmar i akademin).

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Lycka är att komma till en djuraffär och hitta annorlunda saker mot vad man hittar hemma. Sorgen är väl att man inte kan släpa med sig det hem. Jag hittade däremot några saker som var fullständigt omöjliga att inte göra omaket att ta hem. En gigantisk Buddha till ett av mina akvarium, och en shintoport till ett annat. Äntligen kan jag förena mina teologiska kunskaper med mina zoologiska intressen!

Efter besöket i djuraffären Petco kan jag konstatera att fiskarna i Sveriges djuraffärer har det bättre än de har det här. Ibland var det så miserabelt att det gjorde ont i hela mig. Jag kan ju i och för sig inte säga om det var en representativ butik, men ändå. Såg bland annat döda fiskar som fastnat i insuget till filtren i några akvarier.

Så hittade jag något så unikt som en hel tidning om mopsar. Bara mopsar! Otroligt. Den köpte jag naturligtvis. Det fanns också en hel tidning om hur man gör hundar rumsrena, ganska otroligt. Det är en serie tidningar som heter "Popular dogs series". Intressant. Det fanns en hel radda med olika ämnen. Dessvärre kostade de som en billigare bok, 9.95 dollar. Jag har dessutom svårt att få in i huvudet att dollaren är billig nu, så jag räknar alltid fortfarande den som en tia, vilket i och för sig är bra, eftersom jag blir snålare då.

De hade inga hundar eller katter, vilket jag hade förväntat mig. Förhoppningsvis är detta något som håller på att försvinna. Petco är nämligen en väldigt stor kedja med djuraffärer, de poppar upp som McDonalds ur jorden.

Det är för övrigt varmt I Los Angeles idag. Skulle tro cirka 20 grader. Soligt och härligt. Jag kan också varmt rekommendera Starbucks vanilla latte. Mmmmm.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Jag skäms verkligen att behöva erkänna det, men jag inser att jag har gjort ett kardinalfel vad gäller mina akvarier, samma slags fel som många hundägare gör när de skaffar första hunden. Det här blogginlägget handlar därför om likheterna mellan att skaffa sin första hund, eller sitt första akvarium.

1. Läs på INNAN.
Du har ett ansvar för det djur du skaffar oavsett om det är en hund eller en fisk. Det kan verka självklart, men är det dessvärre inte. Jag hade akvarium när jag var liten och trodde därför i min enfald att det där med fiskar kunde jag lite om, och därför var det bara att köpa sig ett akvarium. Jag visste ju vad det var för fisk jag ville ha, Malawi-ciklider, eftersom jag läst på om dem förr. Det var mina drömfiskar när jag var tolv.

När jag började hålla hundkurser så frågade jag alltid hur många det var som hade läst på om rasen innan de skaffade hund. Då var resultatet cirka 20 procent som hade gjort det. Mitt mantra var och är fortfarande: Läser man inte på innan får man läsa på efter, och då kanske det inte blir så att man kan välja hund efter den egna livsstilen, utan tvingas anpassa sig efter hunden.

Jag hade tack och lov en kompis som fick mig att göra denna inläsning innan jag skaffade min första hund. Hon fick mig att glömma tanken på en bullmastiff och satsa på en mops istället, ett extremt lyckat val som jag aldrig hade gjort utan hennes påstridighet. Det är absolut inget fel på bullmastiffer, men just då hade det inte passat just mig alls.

Dessvärre hade jag ingen vän med akvariekunskap som kunde ge mig lika bra råd, utan nu förlitade jag mig på experterna i akvarieaffärerna, vilket leder mig till nästa jämförelse:

2. Lita INTE på experterna.
När man skaffar hund så får man råd av precis alla man möter. Alla vet precis hur det är att ha hund och hur man skall sköta den. Kunskaperna är det lite si och så med. Det är därför klokt att inte lita på de så kallade experterna, utan att försöka få kunskap på egen hand.

Jag menar inte att man helt skall sluta lita på experter. Absolut inte! Men om man väljer att lite på dem alla, så kommer man att bli totalt förvirrad, eftersom det inte finns två experter som säger samma sak. Förvirringen blir därför lätt total och det blir ofta djuret som blir lidande på grund av detta.

Läs på själv, fundera och håll dig sedan till en av experterna. Den som verkar komma med mest relevanta råd och som har en syn på djuret som överensstämmer med din.

Exakt samma sak gäller för det första akvariet. Hjälp mig! Jag har till och med varit inne i samma akvarieaffär och fått totalt skilda råd av två olika personer i personalen. Då blir man katastrofalt förvirrad. (”Går det att ha Malawi- och Tanganyika-ciklider i samma tank?” Personal 1 ”Absolut inte”. Personal 2 ”Ja, visst”.)

Jag kommer då tillbaka till mitt val av fisk. Det var inte det klokaste valet i världshistorien att välja grön kulfisk. Men nu gjorde jag det, och då får jag anpassa mig efter det valet. Den anpassningen bestod i att snällt köpa ytterligare ett akvarium, eftersom grön kulfisk inte alls vill bo tolv stycken i 90 liter. Det var bara att placera dem i 375 liters karet, och eftersom det var nödvändigt var jag tvungen att köpa ett större akvarium till de som bodde där. Det kan bli komplicerat och dyrt att inte läsa på i förväg! Oavsett om det är hund eller akvarium det handlar om.

3. Storleken KAN ha betydelse!

När det gäller hund, så är jag som redan nämnt, rysligt glad över att det blev en mops och inte en bullmastiff. Anledningen är bland annat att det är så otroligt mycket lättare att bära en mops än en bullmastiff. Eftersom Igor (min mops) uppfostrade mig så väl, så blev jag nämligen alltid tvungen att bära honom de sista 100 metrarna hem. Det hade varit mycket jobbigt med en bullmastiff. Alla små hundar är inte nybörjarhundar, men katastrofen kan oftast bli mindre om hunden också är det.

När det gäller akvarier, så är det tvärtom. Ju större akvarium, desto enklare. Nybörjare bör egentligen inte ha ett mindre kar än 190 liter, enligt författaren till den akvariebok jag köpte idag. Det är nämligen svårare att få rätt biologisk balans i ett litet akvarium än i ett svårt. Hur många är det som börjar med ett litet kar, på så där 60 liter, och så dör fisken och alla blir ledsna.

4. Det skall vara KUL att ha hund/akvarium!

När det gäller akvarium så slutar de flesta med sin nya hobby inom ett år, eftersom det inte går bra. Fiskar dör och det känns naturligtvis inte kul om man misslyckas, för att inte tala om hur grymt det är mot fisken.

När det gäller hund så är det omplacering/avlivning som drabbar många hundar mellan 9 månader och 2 år. Då är hunden i tonåren och kan vara lite besvärlig. Att läsa böcker och gå en kurs och träffa andra som har samma problem kan vara ett sätt att ta sig igenom dessa problem. Vissa raser är också mer besvärliga (i våra ögon) än andra, vilket gör påläsningen innan köpet extra viktigt.

Summa sumarum: Det är okunskap som är den största boven i dramat! Det spelar ingen roll om det är en hund, eller ”bara” en fisk vi skaffar som husdjur. Och när man har läst en bok, bör man läsa en till. Fortbildning är nämligen lika viktigt.

Dagens tips:

1. Läs på INNAN du skaffar husdjur, oavsett vad det är för något!

Ha kul tillsammans med din hund (eller fisk)!

Natasja

Sovmorgon, härlig frukost och soligt väder. Det här är definitivt en av alla fördelar med att fortbilda sig! 

Jag hade en tanke på att bara ha med mig mina sandaler, men är rätt glad över att jag övertalades att även ta med mig ett par vanliga skor. Det ser varmare ut än vad det är i LA. Utsikten är strålande. Woodlands Hills, som området heter, är definitivt mer landsbygd än vad man kan förväntas sig av en mångmiljonstad. LA är inte riktigt vad man förväntar sig över huvudtaget. Downtown LA är mycket litet, om man jämför med t.ex. New York, mer som Boston. Men själva staden är ungefär stor som Skåne. Det betyder att det är väldigt många villaområden utspridda mellan små kärnor av ”städer”, men när jag flög in kunde jag definitivt se att ett villaområde i USA inte är som ett i Sverige. Tomterna är SMÅ, inget för hundar att springa i, mer som våra uteplatser. Om inte villorna blir större, då kommer den obligatoriska poolen in i bilden och tomterna blir genast betydligt mer hundvänliga. Avstånden i LA medför extremt dyra taxiresor. Och det är just med taxi/bil man åker i denna stad.

Idag var jag i en bokaffär och det är alltid hemskt intressant och blir väldigt tungt när man går därifrån. Tänk denna mängd av hundböcker, och då är det ändå en liten affär. Hittade ett par intressanta böcker som jag inte hade. ”Merle’s door – Lessons from a Freethinking Dog” av Ked Kerasote. Det var två saker som fick mig att välja den:

1. Prologen börjar med orden: ”This is the story of one dog, my dog, Merle. It’s also the story of every dog who must live in an increasingly urbanized world, and how these dogs might lead happier lives if we changed some of our behavior rather than always trying to change theirs.” Tänk om vi tänkte så lite oftare! Att förändra vårt beteende, i stället för att kräva att hundarnas beteende skall ändras. Det är faktiskt vi som har tagit dem till oss, i och med att vi valde att ta hand om en hund. En bok med en så bra inledning måste helt enkelt vara värd att läsas.

2. En annan sak jag tittar efter när jag letar nya spännande böcker är att se vem som skrivit om dem, och vad de i så fall skrivit. På den här boken har Patricia McConnell skrivit: ”This exquisitely written book is sure to be controversial, but it raises important questions that every thoughtful dog owner should consider.” Det väcker åtminstone min nyfikenhet. Patricia McConnell är för övrigt en av de utländska gästföreläsare som vi bjudit in till Sverige i år. Hon är på besök i Kristianstad i slutet av augusti. Missa inte det!

Den andra boken om hundar var ”The complete idiot’s guide to positive dog training”. Det är alltid intressant hur olika författare och lärare förklarar klickerträning (vilket boken handlar om) för nybörjare.

Sedan hittade jag ett par böcker om akvarium, min nya stora hobby här i livet. Akvarierna förökar sig med en otrolig hastighet på Hundens Österlen. Nu har jag fyra akvarier i vårt café, för att skapa en härlig känsla till våra kunder. Inspirationen till detta fick jag på min resa till München. Det var ett lite lätt märkligt hotell, där det fanns stora pooler i väggarna som användes för att ta dykarcertifikat. Vi var bokstavligen omgivna av människor i gigantiska akvarium. Rätt häftigt. Men för min del var det något av en besvikelse, eftersom reklamen för hotellet fick det att framstå som att det fanns akvarier med fisk i, i deras restaurang. Jag trodde att det skulle vara som att sitta omgiven av ett enormt akvarium, med exotiska fiskar simmande runt en. Så var det alltså inte, men det fanns fotografier som gav det intrycket. 

Nåväl. Idén var född, och nu finns fyra akvarium att försjunka i när man tar en fika. Två på 720 liter, ett på 375 och ett på 90 liter. De två största akvarierna befolkas av Malawi-ciklider. Det är otroligt roliga och personliga fiskar som ruvar sina yngel i munnen. I ett av dem finns dessutom fyra papegoj-ciklider. En ”fulfisk”, det vill säga, en fisk som inte har så gott rykte, eftersom den inte är äkta, utan en produkt av mänsklig manipulation. Det är en av dessa jag tränar. De måhända vara en mänsklig produkt, men det är riktiga roliga och personliga fiskar. I det mindre av de stora akvarierna har jag gröna kulfiskar. Det är ena lustiga små asiatiska fiskar som kan blåsa upp sig som ballonger, vid rädsla, så jag hoppas att jag slipper se detta beteende. De simmar runt som små helikoptrar och är mycket underhållande att titta på. Dessvärre är de väldigt aggressiva och kan inte leva tillsammans med andra fiskar. Det lilla akvariet är just nu obefolkat, men jag funderar på att ha guppis i det. En liten fisk med oförtjänt dåligt rykte. De kan verkligen vara otroligt vackra.

När jag läser akvarieboken inser jag att likheterna med det första hundköpet är påtagliga, därför blir det en eget blogginlägg i det ämnet.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Egentligen är inte den här bloggen tänkt att fungera som en nätdagbok, men en resa till USA kan ändå utgöra ett undantag till regeln. Jag tänker dock hålla mig så hundrelaterad (läs djur) som möjligt.

Äntligen har jag kommit fram till the Warner Center Marriott, packat upp det nödvändigaste (läs datorn) och satt på TV:n (på Tru TV, alltid när jag är i USA, den gamla Court TV, en kanal om beteende, visserligen mänskligt, men ändå). Jag har fått ett så rekordlyxigt rum att jag funderar på att aldrig lämna det. Det är dessutom helt splitter nyrenoverat, och luktar ny heltäckningsmatta och tapet. Det är ett hörnrum på 16 våningen (skall bli väldigt spännande att se vad jag har för utsikt när det blir ljust) med ”kingsize” säng. Jag som är van att sova tillsammans med sju hundar kommer absolut inte att kunna tänka bort hundarna nu, när jag dessutom har en säng som hade gjort att det för en gångs skull inte hade varit väldigt trångt. Lyx, lyx, lyx, och imorgon skall jag beställa ”California fruit plate” till frukost.

Det hundiga med dagens resa, var den arbetande beagle som sniffade frenetiskt på alla resenärers väskor. Han hade arbetstecken på sig, men det stod inte något särskilt på det. Jag antog att det antingen var en narkotika- eller bombhund, men rätt var det var gjorde hunden en markering på en barnfamilj. Hunden stod på bakbenen med framtassarna på väskan, så det gick inte att ta miste på att det var tal om ett beslag. Familjen såg till en början lite förskräckt ut, men så kom följd frågorna: ”Har ni någon frukt med er? Har ni någon mat i väskan av något slag? Eller har ni haft frukt i väskan?” Det var alltså fråga om en ”frukt-, grönsaks- och annan slags mathund” som gjort sitt jobb. Beslaget? En burk barnmat.

Det är utan tvekan den typen av historier som får mig att älska USA. Bortom alla säkerhetskontroller, fingeravtryck, ögonlysningar, bagageutpekningar och skokontroller, döljer sig den verkliga rädslan, för utrikisk mat. Så om ni åker till USA och inte vill råka ut för korsförhör om era matvanor, förvara inte en banan i väskan innan ni åker. Ni kan bli upptäckta av frukt- och grönsakshunden.

Jag måste för övrigt säga att min mops Igor redan är färdigutbildad för detta ändamål (en naturbegåvning), och redo att tas i bruk vid närmaste tullenhet.

Dagens resetips:

1. Välisolerade hörlurar räddar alla resor.

2. Var inte flygrädd, det är mycket farligare att åka bil. Det blir nog aldrig tydligare än i Los Angeles trafik.

3. Åker du Swiss Air så får du en personlig TV-skärm på sätet framför, som du kan styra över. På det sättet kunde jag välja bland olika filmer och TV program, vilket gjorde den 12 timmar och 45 minuter långa flygresan trevligare. Bäst var "Goyas ghost" med vår egen Stellan Skarsgård i huvudrollen. En riktig feelgood film var "Across the Universe", en slags variant av "Mama Mia", men med Beatles-låtar.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

En liten hälsning dagen innan jag åter åker till USA. Det blev dessvärre varken något bloggande eller något annat gjort medan jag var hemma, eftersom vardagen kom ikapp mig. Det kan då vara skönt med lite verklighetsflykt.

När jag var i München i december och lyssnade på Ken Ramrez så visade han som vanligt en mängd fantastiska videoklipp. Det ena mer häpnadsväckande än det andra. Dessvärre kan jag inte spela något av dessa för er, men det går alltid att lita på You Tube och där hittade jag ett klipp från Japan. Ken Ramrez är inte med på det, men däremot resultatet av hans träning. Han fick nämligen i uppdrag av japanerna att lära belugavalarna att blåsa luftbubblor på signal. Först hade han sagt omöjligt, men sedan kom han på hur detta skulle gå till. Resultatet av träningen kan ni se här:

http://www.youtube.com/watch?v=hCAUleX5h8A&NR=1

En annan video som har anknytning till den förra är en där delfiner leker med luftringar. Jag blir tårögd och fascinerad och hoppas att jag snart kommer att få möjlighet att se något liknande i verkligheten.

http://www.youtube.com/watch?v=5us-v4bntP8&feature=related

Med denna lilla hälsning om vad djur kan och därmed ger oss möjligheten att sätta signal på, så åker jag till Clicker Expo i Los Angeles för några dagars semester, nya kunskaper och erfarenheter (jag skall vara hjälpinstruktör åt Helix Fairweather).

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ännu en dag i USA till ända, och en massa nya lärdomar och intryck.

Idag har vi gjort saker som jag absolut inte trodde vara möjligt att åstadkomma så snabbt. Men så har det varit ofta på den här utbildningen.

En sak som är helt ny, och extremt omtumlande, för mig är skillnaden i när Karen Pryor väljer att lägga in signal på beteenden. Jag har fått lära mig, på en mängd olika ställen, att signalen läggs på först sedan beteendet är så som man vill ha det och detta har varit helt rätt och logiskt i min världsbild. Nu har denna världsbild blivit platt som en pannkaka och jag har börjat se på signaler i ett nytt ljus.

En övning, som är väldigt kul och intressant är följande:

Ta en kon, eller något annat föremål, sätt dig på en stol på valfritt avstånd från konen och forma fram att hunden går fram till konen och gör något (vad som helst) med den. Sätt äggklockan på fyra minuter.

När det har gått fyra minuter, skall du ta en paus och bestämma dig för en signal som du vill ha på det beteendet du just gjort, och nu har du 15 klick på dig (ja, du läste rätt) att få hunden att göra beteendet på signal.

När vi fick denna uppgift, förra gången jag var i Boston, så tänkte jag: nej, det finns inte någon som helst möjlighet att göra detta. Men se, jag har nu gjort det med flera hundar och det allra värsta är att min terrier Tyra är allra bäst på denna signal, trots att jag tränat andra beteenden med signal betydligt fler gånger.

En annan sådan upplevelse hade jag idag. Vi skulle träna att en hund skulle gå mellan olika målpinnar som fyra olika personer höll i. Varje person klickade och belönade när hunden rörde vid just deras pinne, tog därefter undan den och så var det nästa persons tur (vi stod på led). Vi gjorde detta kanske totalt tre gånger, därefter slutade vi att klicka, och hunden skulle bara jobba vidare med belöningen att en ny målpinne presenterades. Och det var precis vad som hände. Jag tror att vi allihopa var helt förvånade över hur snabbt detta gjordes. Jag var hur som helst i det närmaste mållös.

Det finns otroligt mycket nytt under solen, det är allt jag kan säga efter en mycket händelse- och lärorik dag. Skall bli otroligt intressant att se vad vi får göra för omöjligt imorgon.

Dagens råd:

1. Var aldrig rädd att ompröva något du tidigare trott var sant bara för att du tidigare trott att det var sant.

2. Anta nya sanningar och utmaningar.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Vi går tillbaka till experimentet med råttan från gårdagens blogg. Råttan har alltså tjänat sitt levebröd genom att trycka på en spak för att få mat. Man ändrade förutsättningarna och lade till en elstöt, råttan gjorde då ett uppehåll, men började sedan att återgå till att trycka på spaken.

Vi når slutsatsen: "Misbehavior persists in spite of punishment because it is also reinforced." (Sidman s.74) 

På svenska: "Felaktigt beteende fortsätter trots bestraffning eftersom det [beteendet] även förstärks."

Tänk om vi ändrade på förutsättningarna för råttan ytterligare. Den här gången låter vi spaken vara kopplad till både el och mat. Råttan trycker, får en stöt, men får också en matbit. Först kommer råttan att låta bli att trycka på spaken, precis som vid den förra bestraffningen, men eftersom det även ges mat, så kommer råttan att snabbare gå tillbaka och trycka på spaken för att få mat, trots att den samtidigt får en stöt. Successivt börjar vi höja styrkan på chocken. Råttan reagerar först, men återgår snart till att trycka för att mat. Till slut får råttan en stark stöt varje gång den får en matbit. 

Vi gör ytterligare ett experiment med råttan. Den här gången tar vi bort både ström och mat som konsekvens av att råttan trycker på spaken. Råttans vilja att trycka på spaken avtar då, men upphör inte helt. Vi återinstallerar då chocken, men ingen mat. Råttan börjar då omedelbart att trycka frenetiskt på spaken, trots att den enbart ger sig själv stötar och inte får något som vi kan uppfatta som belöning. Elstöten har då blivit en positiv förstärkare.

"Det funkar!" Ja, det funkar, men allt som funkar är inte rätt. Vi har nu så att säga producerat en rått masochist. Är vi utan skrupler kan vi börja träna råttan och ge den en stöt i belöning.

"By using punishment in such a way as to convert it into positive reinforcement, a coercive community subverts its own rationale for resorting to punishment in the first place. One result can be pathological conduct." (s.75)

På svenska: "Genom användandet av bestraffning på ett sådant sätt så att det förvandlas till positiv förstärkning, förstör det i själva verket sitt eget berättigande för bestraffning. Ett resultat kan vara ett patologiskt, sjukligt, beteende.”

Jag tycker mig se mer och mer av det här tänket i hundvärlden. Man skall ändra hundens intryck av ett fysiskt obehag genom att förknippa det med någon form av belöning. Men även om hunden nu förknippar det fysiska obehaget med belöning så är obehaget där ändå, och risk för skador också för den delen. Det finns till och med en ökad risk att hunden kommer att välja obehaget, eftersom det nu har blivit en belöning. De som använder sig av dessa metoder kallar sig också för positiva tränare. De kan till och, med all rätt, hävda att de jobbar med positiv förstärkning (lägg till något djuret vill ha och öka därmed beteendet i frekvens), men är det ok bara för det? Bör man inte leta efter andra träningsmetoder än att skapa masochister?

"Do people often work for shocks? Well we know individuals who seem to thrive on their own suffering" (s.75)

På svenska: "Brukar människor ofta arbeta med chocker [som belöning]? Visst kan vi alla känna någon som verkar frodas av sitt eget lidande.”

Som jag redan nämnt så är detta verkligen en intressant bok som sätter igång många tankegångar.

Dagens tips:
1. Läs "Coersion and its fallout" av Murray Sidman.
2. Ifrågasätt träningsmetoder!

Ha kul tillsammans med din hund!
Natasja

Orden "Det funkar!" sagda med häpnad är något som förekommer ofta i hundsammanhang. Ofta är det till exempel en instruktör/lärare som har gjort något som imponerar på en kursdeltagare/elev. En person med någon slags auktoritet.

I boken "Coercion and its fallout" beskriver författaren Murray Sidman ett inlärningsexperiment. Det är faktiskt viktigt att komma ihåg att inlärningspsykologin verkligen är utredd både fram och baklänges i mängder av olika experiment. Det är inte något som bara "tycks", utan här vet vi faktiskt väldigt mycket.

Nåväl.

I ett experiment med en råtta har man lärt råttan att om den trycker på en spak så kommer det foder ut i ett fack under spaken. Varje gång råttan drar i spaken kommer det mat. Detta är råttans enda sätt att få mat, men det fungerar varje gång. Råttans arbete och liv i lådan går ut på att trycka på spaken för att så att säga tjäna sitt levebröd.

En dag förändras spelreglerna. När råttan drar i spaken får han en stöt, samtidigt som en foderkula trillar ner i facket under spaken. Chocken är mild och pågår bara i en bråkdelssekund.

Kommer råttans beteende att förändras?

Ja, först slutar råttan att dra i spaken, men väldigt snart är råttan där igen och drar som om inget hade hänt, trots att råttan nu fortsätter att få en liten chock varje gång. Råttans livsvillkor har förändrats, men livet fortsätter som vanligt.

Om vi hade slutat att observera råttan efter den första chocken så hade vi varit övertygade om att bestraffning fungerar. Beteendet upphörde ju. Men om vi däremot fortsatte att studera råttan hade vi upptäckt att råttan fortsatte som om inte något hade hänt, och vi hade då antagligen kommit till slutsatsen att bestraffningen fungerade som en "brytare" av ett beteende, men inte som en permanent förändring av beteendet.

Eftersom beteendet först hade blivit positivt förstärkt kommer det att fortsätta trots stöten. Positiv förstärkning är alltså mer kraftfullt än bestraffning. 

Vad händer om vi ökar styrkan i bestraffningen? Jo, beteendet kommer att upphöra under längre och längre tider, men eftersom beteendet blivit positivt förstärkt så kommer råttan att återgå till spaken. Om bestraffningen skulle vara mycket mycket stark så skulle råttan antagligen inte återgå till spaken, men inga experiment har gått så långt (om vi inte tittar på människor då och dödsstraffet).

Vad drar jag för slutsatser av det här?

Jo, vissa ser det som jag gör det. Det vill säga att bestraffning inte fungerar för att förändra ett beteende, men kan däremot fungera för att tillfälligt bryta det.

Andra tar fasta just på det faktum att beteendet bryts. De glömmer bort att studera vad som händer sedan. "Det funkar!" Beroende på hur hårt straffet var kommer dock problembeteendet återkomma förr eller senare. Den slutsatsen som dras då är inte "det funkar inte", utan "det funkar, men jag måste straffa det igen och kanske lite hårdare."

Vi gör en liten liknelse med hundvärlden. Ryck i koppel när hunden drar är ett typiskt sådant exempel som det som nämns ovan. Det funkar inte på lång sikt, men kan fungera på kort sikt. Det kan däremot leda till andra negativa konsekvenser, vilka jag inte tar upp just i detta sammanhang.

Jag skall ta och lämna mitt tillfälliga kontor i Boston och gå ut och se mig om, men jag återkommer lite senare idag, med ytterligare ett experiment i inlärningspsykologi.

Dagens tips:
1. Tänk långsiktigt!
2. Fungerar inte det sätt du tränar på, fundera över vad du gjort och se om du hittar något fel i ditt träningssätt.
3. Ta hjälp! De flesta problem går att lösa, men är alltid lättare att lösa ju tidigare hjälpen tas emot.

Ha kul tillsammans med din hund,
Natasja

När jag var i München och lyssnade på Ken Ramirez i december sade han en sak som egentligen inte var någon nyhet eller något som förvånande mig, men som ändå fick mig till något slags uppvaknande. "Vi som tränar med positiv förstärkning är i minoritet." 

När man väl har börjat jobba med positiv förstärkning blir det näst intill omöjligt att tänka sig att man inte jobbar med den metoden. Allt annat verkar plötsligt helt ologiskt och som en otroligt onödig omväg. Det är därför väldigt lätt att glömma hur man tänkte innan man kom till denna insikt. För tio år sedan så trodde jag faktiskt att det var rätt att bita en hund i örat om den gjorde utfall mot andra hundar. Jag trodde att det var så en hund lärde sig. Idag är jag helt förbluffad över hur jag kunde tänka så otroligt ologiskt. Jag borde ha förstått bättre, kan jag tänka, men det kunde jag inte. 

Ytterligare en påminnelse om vad det är för värld vi lever i och vad denna värld får oss att tro, fick jag idag när jag började läsa boken "Coercion and its fallout" (Tvång och dess nackdelar på svenska) av Murray Sidman. Det var Kathy Sdao som tipsade om denna bok vid sitt Stockholmsbesök och jag kan bara instämma. Detta är en mycket läsvärd bok som jag läser nu när jag är i Boston.

Författaren påminner mig om att vi faktiskt lever i en värld där tvånget är normen. Allt vi lär oss sker egentligen genom ett "...annars". Vi lär oss för att undvika obehag (bestraffning). Murray Sidman tar upp en rad olika exempel i alla möjliga olika livssituationer.

- Brott och straff. Mörda inte någon, för då... (...annars). I vissa delstater i USA utdelas dödsstraff. Med tanke på vilken otroligt hård bestraffning detta är borde det ju vara så avskräckande att det inte mördas någon i detta land... I taxin från flygplatsen till hotellet berättade chauffören att enbart Boston hade ungefär ett mord i veckan. Jag tror visserligen inte att MA (som delstaten förkortas, jag ska inte ens försöka stava till Massachusetts), delstaten där Boston ligger, har dödsstraff, men livstids fängelse borde ändå vara väldigt avskräckande. Trots detta mördar människor.

- Läraren i skolan: "Du måste plugga mer, annars sänks ditt betyg". Alla elever borde med hjälp av denna "motivation" gå ut med högsta betyg. 

- Föräldrarna hemma: "Om du inte läser dina läxor, får du inte gå ut." Alla läxor borde vara gjorda, eller inga barn på stan.

- Föräldrarna vid matbordet: "Om du inte äter grönsakerna, får du inte någon efterrätt." Alla barn borde älska grönsaker, eftersom belöningen är så god.

Vi omgärdas av "...annars". Det är då inte så konstigt att vi faktiskt tänker i dessa termer när det gäller hundträning. "Fot!" (annars rycker jag till i kopplet).

Vi lever i en värld där vi skall "bete oss!", det vill säga vi skall göra vad någon annan vill. För att få oss att bete oss "rätt", får vi veta vad som händer ...annars. Naturligtvis överför vi detta på våra hundar. Det vore nästan konstigt annars. Om vi lever i en värld av olika slags tvång och hot, så kommer vi att överföra detta på dem runt omkring oss, inklusive våra hundar.

Hunden skall göra saker på kommando, annars...

Vi kontrolleras genom tvång. Det är det vi är vana vid, och eftersom tvång och kontroll kopplas samman och eftersom hundar skall kontrolleras så gör vi det med tvång (inspirerat av Sidman s. 29: "Because coercion is so general, most people take 'control' and 'coercion' to mean the same."). 

Det är därför inte så konstigt att väldigt många ser talet om positiv förstärkning som orealistiskt:

"Och för andra är positiv förstärkning bara en dröm. '...orealistiskt: världen fungerar inte på det sättet.' Vissa lärare betraktar det till och med som fel: 'inte något annat än muta.' Istället för att ge positiva konsekvenser när deras elever lär sig, så bestraffar de dem helt enkelt för deras fel. Lärande blir, istället för att bli en förstärkare i sig själv, för många elever bara ett sätt att komma undan. De kommer enbart att se lärande som ett sätt att undvika bestraffning. Det är därför inte förvånande att många tycker att 'lärande för lärandets skull' är ett obegripligt koncept."

("And for others, positive reinforcement is just a dream. '...unrealistic; the world does not work that way.' Some schoolteachers even consider it bad: 'nothing but bribery.' Instead of providing positive consequences when their pupils learn, they simply punish them for failures. Learning, instead of becoming a reinforcer in its own right, serves many pupils and students just as an escape route. They come to value learning only as a way of avoiding punishment. It should not be surprising that many of them find 'learning for its own sake' an unfamiliar concept." s. 47)

När jag läser detta citat så kan jag inte låta bli att tänka på ett avsnitt av ett hundträningsprogram på TV, där instruktören skrek till sin elev: "Nej, belöna inte hunden när den gör rätt!". Det som var rätt enligt denna instruktör var att bestraffa hunden när den gjorde fel, inte att belöna den när den gjorde rätt. Kanske hade denna instruktör i skolan, eller hemma, fått lära sig på samma sätt?! Det är inte helt omöjligt, eftersom vi lever i en värld där lärandet ofta ses som ett tvång och bestraffning enda vägen till rätt handlande.

Jag känner att jag blir mer ödmjuk i förhållande till de som tänker på ett annat sätt än jag när jag läser detta. Jag blir mer förstående.

Vi kan lära hunden att vilja lära sig saker. Att ge hunden möjligheten till belöning. "Fot!" (grönt ljus för beteendet, belöningen finns runt hörnet!) Lärande kan bli något roligt, inte något som hotar med ett ...annars. Dessutom kan det "rätta beteendet" bli en belöning för ett annat "rätt beteende". Hunden kan lära sig att älska att lära sig!

Dagens tips:

1. Läs bra böcker!

2. Det är inte med nödvändighet hundböcker som ger dig de bästa insikterna om inlärning!

3. Glöm inte bort hur kul det är att lära sig nya saker!

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Under det här året kommer jag att resa väldigt mycket. Det är verkligen roligt, men det är enbart fortbildning som får mig att lämna maken och djuren. Annars får jag dåligt samvete. Just nu är jag i Boston, USA, för att ta del av etapp 2 av Karen Pryors klickerutbildning.

När man kommer till USA är det ju en ganska rejäl utfrågning man utsätts för. Fingeravtryck lämnas och man får till och med göra en ögonavläsning. Så får man svara på den obligatoriska frågan vad man skall göra i landet. 
-Seminarium om djurträning. 
-Vad för slags djur? 
-Vilka slag som helst egentligen, men jag tränar mest hundar, men även papegoja och fisk.

Säkerhetsvakten innan tullen spanade också in mig (det måste ha varit min sanslösa pudelväska i silver och metalic rosa som väckte misstankar). Samma frågor igen, samma svar och så en diskussion till om vad man kan träna en fisk att göra och vilken slags fisk det handlar om.

Det är så kul det här med reaktionen hos folk när jag säger att det går att träna en fisk. Hakor tappas och uppriktig förvåning och intresse uppstår. Vad kan man lära en fisk? Simma baklänges, simma genom en ring, följa en målpinne. Och visst är det fantastiskt! Det finns all anledning att bli imponerad. Framförallt är det faktiskt inlärningsmetoden som bör uppmärksammats. Har man tillgång till en inlärningsmetod som fungerar på såväl hundar, höns, fiskar, tigrar, papegojor, elefanter, hästar och kackerlackor (osv), då måste det ju vara något fenomenalt med den inlärningsmetoden, eller hur?

Träningsmetoden heter operant inlärning med en sekundär förstärkare, mer allmänt känt som klickerträning. Lär man sig den träningsmetoden, och därefter går in för att observera nya djurarter, så är det därefter bara att sätta igång att träna. Principerna är nämligen det samma och det är häftigt!

Jag önskar verkligen att fler fick tillfälle att upptäcka klickerträningen och se vilka oändliga möjligheter som öppnar sig!

Dagens tips:

1. Kolla in när Karen Pryor tränar en Oscar ciklid: http://www.youtube.com/watch?v=STLgWyXGUMg 

2. Kolla in när Helix Fairweather tränar en annan ciklid: http://www.youtube.com/watch?v=YeQpbTcAjcc

3. Kolla in när en misshandlad mulåsna blir tränad att gå in i en box där han skall tvättas: http://www.youtube.com/watch?v=HCtrtbdXkVw

4. Kolla på en introduktion till hundklickerträning med Virginia Broitman: http://www.youtube.com/watch?v=IC367wKGi4M

Viktigt att tänka på om man vill träna fisk i Sverige. Det är förbjudet att ha en fisk i ett akvarium enligt djurskyddslagen. Akvariet måste vara 60 liter, och man måste ha ett tillräckligt stort akvarium för just den fiskarten. När jag blev med akvarium fick jag nämligen lära mig att fiskens inälvor fortsätter att växa, även om fisken inte kan göra det. Det här med att ha en guldfisk i en rund skål är alltså ett eländigt djurplågeri.

Ha kul tillsammans med din hund (eller något annat djur för den delen)!
Natasja

Gott nytt år!

Något som jag varit medveten om under många år är att vi hör det vi vill höra. Inget nytt under solen, men igår slogs jag av det på nytt och kände att det var något som faktiskt är viktigt att ta upp i träningssammanhang.

Som moderna hundtränare måste vi hela tiden ta till oss ny kunskap, och vi vill sprida den vidare. Jag får ofta frågan hur man övertygar någon som är övertygad om att man måste bestraffa/korrigera sin hund med till exempel koppelryck eller annat obehag. Dessvärre finns det inte något enkelt svar på det och jag tror att det beror på just att vi hör det vi vill höra. Den vi pratar med måste vara inställd på att tänka om, eller åtminstone öppen för det. Annars kommer mottagaren ta till sig det som passar i dennes världsbild och vara döv för det andra. Vi pratar och tror oss förmedla något, medan den andre lyssnar och förstärker det han/hon redan tror på.

När jag för flera år sedan forskade i teologi så jobbade jag framförallt med religionsdialog, det vill säga att få människor av olika religion att tala med varandra, få förståelse för den andres tro och mötas. Inte bara i ett fysiskt möte, utan i ett möte av djupare förståelse. Jag börjar mer och mer inse att jag på något sätt måste infoga dessa många års studier i min hundträning. Detta är ändå grunden i att få fram en förståelse och att få ett stopp på att man bara lyssnar på det man vill höra, utan även på det som kanske inte passar alls i det man tror på.

Som ett exempel. Låt oss säga att vi har 100 personer som är och lyssnar på en föreläsning. Kommer alla att ha hörsammat det som föreläsaren verkligen ville förmedla? Troligtvis inte. Med största sannolikhet kommer vi att ha 100 ganska olika uppfattningar om vad som egentligen sades. Känns det hopplöst? Mänskligt är det hur som helst.

När jag i höstas var i Stockholm och lyssnade på de amerikanska tränarna Kathy Sdao och Bob Bailey, så gjorde Kathy en skiss av hur det såg ut när hon tränade. Hon målade upp det i en cirkel och gjord olika tårtbitar. Hon sade att hon naturligtvis önskade att hon alltid bara använde positiv förstärkning, men att det vore orealistiskt. Hon ritade i cirkeln och den övervägande majoriteten av cirkeln bestod av positiv förstärkning, sedan kom en liten tårtbit med negativ bestraffning (det vill säga att man tar bort något som den som tränas vill ha, till exempel ta bort efterrättsskeden om barnet inte äter upp maten - minskar gnället om att maten inte god), och ännu mindre tårtbitar med positiv bestraffning (att man lägger till något den som tränas inte tycker om, till exempel ett ett kok stryk när barnet inte gör som man säger) och negativ förstärkning (att man tar bort något som den som tränas inte vill ha för att på det sättet öka ett beteende, till exempel det förfärliga pipljudet upphör när man sätter på sig säkerhetsbältet). 

För mig, som i min planerade träning försöker att enbart använda mig av positiv förstärkning, blir det naturligtvis den positiva förstärkningsdelen som jag koncentrerar mig på. Mina öron hör och min hjärna registrerar att Kathy Sdao använder sig av positiv förstärkning, precis som jag. Härligt! Någon annan som lyssnar på samma föreläsning kanske arbetar traditionellt, det vill säga med betoning på korrigering/bestaffning i sin inlärning. Den personen kommer med största sannolikhet inte att koncentrera sig på att Kathy främst anser sig vara en positiv förstärkningstränare, utan på det faktum att hon faktiskt säger att hon använder sig av bestraffning och därmed legitimeras det. 

Detta får mig åter att hamna i teologin och det kända talesättet "som fan läser Bibeln". Det går att tolka i princip allt som sägs hur som helst.

Går man på ett föredrag, läser en bok, går en kurs etc, så bör man nog försöka att nollställa sig så mycket man kan, och inte bara försöka hitta det som legitimerar den redan befästa ståndpunkten. Innan man gör det tror jag att det är ganska omöjligt att höra det som verkligen sägs och därmed kanske man går miste om saker som verkligen skulle kunna få en att lära sig något riktigt omdanande.

Vilket får mig att tänka på den utbildning som jag just nu går i USA för Karen Pryor (kursledare och ansvarig) och Emma Parsons (lärare). När jag kom dit var jag extremt inbiten och övertygad Bob Bailey tränare. Hans talessätt var min lag. Helt plötsligt fick jag lära mig saker som faktiskt gick rakt emot detta. Jag hade kunnat strunta i detta och gjort på mitt vanliga sätt, men jag bestämde mig för att jag skulle testa och se hur det gick och helt plötsligt fick jag en ny bild av klickerträning. Den gamla var inte fel. Bob Bailey är fortfarande en av mina "gurus", men numera är även Karen Pryor en av dessa med en likvärdig roll i mitt träningstänkande. Det är inte helt lätt alltid, men det är väldigt lärorikt och fantastiskt kul.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja