Öppet svar

Det här blogginlägget är ett svar på artikeln "Lar du deg bløffe av <<konsulentmafiaen>>?" av John W Henriksen, Skien hundeskole, eftersom det inte går att kommentera i samband med artikeln blir jag tvungen att göra det på det här sättet. 

John W Henriksen anser att det är dags att nita till sina motståndare i träningsvärden. Han vill slå tillbaka med samma medicin som han själv anser sig vara utsatt för i kriget mellan de traditionella och de moderna hundskolorna.

John W Henriksen tillhör den traditionella skolan och sällar sig till sina förebilder amerikanske Cesar Millan, svenske Jeppe Stridh och norske Geir R. Nordenstam. När han angriper sina moderna meningsmotståndare väljer han att peka ut dem indirekt, utan att namnge dem och utan att ge dem möjilghet att försvara sig och sina åsikter. Han väljer också att skriva sin artikel utan att lämna utrymme för meningsmotståndare att lämna kommentarer. Jag tror nämligen att John W. Henriksen är rädd för att få rejält på käften. Han kallar oss nämligen teoretiker och menar att vi endast behärskar hundträning i teorin, medan vi i praktiken inte kan åstadkomma något alls. Det är klart att han är rädd att debattera med oss på det som han anser är vår planhalva. Bättre då att hänga ut oss anonymt och inte lämna utrymme till kommentarer. Det är lättare att vara kaxig då.

Det som räknas i John W. Henriksens värld är tävlingsresultat. Han är helt övertygad om att hundtränare som arbetar med moderna metoder inte kan åstadkomma den typen av resultat. Delvis har han rätt, alla som tränar modernt är nämligen inte intresserade av tävling. Det är andra världen tillsammans med hunden man sätter pris på, att ha en bra relation och ha kul tillsammans, något som kan tyckas flummigt och märkligt för människor som ser hunden som ett sätt att visa framfötterna i världen. Hundar är så mycket mer än en sport för oss människor.

John W. Henriksen menar att en person som inte själv kan visa upp goda tävlingsresultat inte heller har rätt att föra sin kunskap vidare, eftersom man då inte kan något, för om man kunde något hade man ju haft resultat. Det finns en rad fantastiska tränare och coacher bakom varje framstående idrottsman. De har absolut inga märkvärdiga tävlingsresultat, om de ens har några alls, utan de har valt att specialisera sig på att få andra att bli duktiga. Enligt John W. Henriksen är man tydligen automatisk duktig lärare bara för att man har bra tävlingsresultat själv, ett resonemang som inte är aktuellt i någon annan värld än i hundvärlden. Jag har dessutom själv träffat folk som har fantastiska resultat, men som inte har tålamod att träna med människor som inte är så duktiga som de själva är och därför blir urusla lärare. Jag har, ska sägas, även träffat folk som tränar modernt på toppnivå och som även är toppenlärare. Men det ena säger inte automatiskt att man är bra på det andra.

Vissa människor är ämnade att tävla, andra inte. Jag tillhör den senare kategorin. Jag har aldrig velat tävla. Jag blir på tok för nervös och tappar lusten. Jag tycker dessutom att det är andra saker som är roligare, att undervisa andra till exempel. Mina resultat ses på mina elever. Mina hundar är bara glada, lyckliga och trevliga. För mig har det ett stort värde och jag sätter högre värde på det än på kadaverdisciplin.
 


John W. Heriksen plockar fram två (eller tre, den norske hundtränaren är mig obekant, så jag kan inte uttala mig om honom) tränare som är kända som autodidakter, det vill säga de är självlärda. Jeppe Stridh skryter vitt och brett om sin grava dyslexi som gjort att han inte ens kan läsa en hundbok. Cesar Millan är världskänd för att även han är helt självlärd och har någon slags gåva från Gud att träna och förstå hundar. De är John W. Henriksen förebilder. Han har ett enormt förakt för akademisk kunskap, med största sannolikhet för att han helt saknar det själv. Själv sätter jag värde på kunskap, såväl teoretisk som praktisk. Kunskap är viktigare för mig än ”showmanship”, något som såväl Cesar Millan som Jeppe Stridh behärskar. Cesar Millans kunskaper om hund ser till så att han blir biten i mer eller mindre varje avsnitt, ibland med kommentarer av typen ”det kom som en blixt från en klar himmel” från hans sida. Vi andra som har tittat har vid det laget i flera minuter skrikit till tv:n ”Backa, backa, backa”, eftersom vi sett att en attack är oundviklig. Men vi är ju bara teoretiker. Vi har ingen praktisk kunskap. Vi är ju inte självlärda, utan har haft den dåliga smaken att utbilda oss…
 


John W. Henriksen menar att vi teoretiker möjligtvis kan lära en hund att följa en godisbit och på det sättet få en hund att göra en snurr eller annat trix, som vem som helst kan lära hunden. Här ser vi åter John W. Henriksens förakt för sina meningsmotståndare. Det finns nämligen vissa saker som är värda att lära en hund, till exempel ”rutan” och ”platsläggande” och ”fotgående”. Det krävs det praktisk kunskap för att behärska. Sedan är det annat trams, som trix, som inte räknas. Det är ju så lätt så att vem som helst kan göra det. För visst är väl det här så otroligt mycket lättare att lära hunden?
 


Det är bara när man lär hunden vettiga saker, ger dom en uppgift som de blir balanserade, lugna och tillfredsställda. Han är rädd att vi går miste om denna fantastiska sida av hundlivet. En hund som fått gå ett spår i skogen, fått aktivering på annat sätt, eller lärt sig något annat än just lydnad (eller möjligtvis jakt) kan tydligen inte bli nöjda. Den traditionella skolan skiljer nämligen mellan inlärning och inlärning. Viss inlärning räknas, medan annan bara är flummig. Jag vet däremot inte vad det är för skillnad på en hund att gå till exempel fot eller slalom mellan benen. Båda momenten kräver något av hunden.
 


Ett märkligt avsnitt av artikeln går ut på att vi moderna hundtränare skickar hundar till avlivning till höger och vänster för att vi inte mäktar med problemen. Jag vet inte vad det är för tränare som John W. Henriksen hänvisar till, eftersom han inte skriver det, men jag känner en mängd beteendekonsulenter och om det är något som är gemensamt för dem så är det just att man absolut inte skickar hundar till avlivning. Jag har aldrig hört någon modern hundtränare avfärda hundar som mentalt svaga när de inte klarar korrigeringar. Tvärtom. Moderna hundtränare har en gemensam devis: ”Ett beteende är ett beteende och beteenden kan förändas”. Eftersom allt en död hund inte kan göra är ett beteende, så kan alla beteenden förändras. Detta är mycket hoppfullt för hundägare. Om de bara är villiga att hjälpa sina hundar kan man komma tillrätta med i princip vad som helst. Förutom de sjuka hundarna, som ska träffa veterinär och där få behandling, och om de inte kan få hjälp, då avlivas, så ger vi hundar och hundägare redskap att hjälpa sina hundar (och, jo, vi jobbar även med det ni kallar ”red zone dogs”).

John W. Henriksen har fått en mängd saker om bakfoten vad gäller modern hundträning. Han menar att vi moderna hundägare dominerar våra hundar varje dag, genom att vi bestämmer vad de ska äta, när de ska gå ut, hur länge de ska vara ute, vad de ska göra på promenaden etc. Det har han helt rätt i. Det han inte har förstått är att vi är extremt medvetna om det. Vi är Gud i hundens värld, eftersom de är helt beroende av oss. Det är en av många anledningar till att vi inte behöver trycka på ledarskapsövningar, vem som bestämmer, hävda vår position, vara oroliga att hunden tar över etc. Ta över vad? Gå ut och tjäna pengar så att det kommer mat på bordet?
 


John W. Henriksen menar också att tikar är hårda mot sina valpar under uppfostran och att vi mjukisar säkert skulle anmäla tikarna för brott mot djurskyddet om vi förstod hur de är med sina telningar. Här är också en stor skillnad mellan traditionella och moderna tränare. Vi tror inte att vi kan titta på en tik och göra hennes jobb så bra som hon gör, eftersom vi inte är hundar. Vi har ingen aning om hur hårt en tik tillrättavisar, eller exakt hur hårt hon ryter ifrån, eftersom vi inte är hundar. Att vi har immiterat hundars beteenden har lett till en rad missförstånd, till exempel att tiken alfarullar valpar, det vill säga tar tag i nackskinnet och slår omkull valpen på rygg. En hund alfarullar inte en annan hund, en hund kan däremot själv lägga sig på rygg för en annan hund, men det är en helt annan sak. Den här typen av nyanser undgår uppenbarligen de praktiska traditionella tränarna, som föraktar kunskap.

John W. Henriksen anser sig själv ha rätt i att man måste bestraffa hunden, eftersom han själv inte har förmågan att låta bli. Alla individer måste få reda på när de gör fel med negativ påverkan, enligt honom. Trots att forskningen inte håller med om detta. Men forskning vill han inte höra talas om, eftersom han föraktar kunskap och alltid hittar en ursäkt till varför man inte ska lyssna när något inte passar honom.

Sedan tar han till släggan, han citerar en av de ledande moderna tränarna, Ian Dunbar. Problemet med citatet är att det låter som allt annat än Dunbar, men jag kan inte kontrollera uppgifterna, eftersom John W. Henriksen glömt bort att ange källan. Enligt honom har Dunbar sagt att man måste använda bestraffning för att få pålitliga resultat av träningen, och att problemet är att folk inte förstår att det ligger till på det sättet. VAR har han sagt detta?
 


John W. Henriksen har helt rätt i att ett straff endast ska ges 2-3 gånger. Men vad säger ni om era elevers resultat? Ser det ut så? Varför har jag då sett så många som gått en kurs i traditionell träning och som ser ut att ha varit på kurs i hur man pilkar fisk i hur mycket de rycker i sina stackars hundar. Vad blev de 2-3 bestraffningarna av då? Lär ni ut vad de är för villkor som bestraffning måste ske under för att fungera? Nej, det är klart att ni inte gör. Det är teoretisk kunskap och det föraktar ni ju. Hellre då att praktisera, utan att veta vad det är man gör eller varför man gör det…

Nästa galenskap John W. Henriksen tar upp är så akut att jag måste citera den: ”Vi skal naturligvis alltid lære hundene nye øvelser med hjelp av premiering, positivitet, og skryt. Men noen ganger kan det også være nødvendig å fortelle hunden hva den ikke må gjøre. At oppførselen er uakseptabel. Det blir håpløst å fortelle folk at de skal vente til hundens atferd går over av seg selv, eller at den skal lokkes med en pølsebit når den angriper naboer og andre hunder på gaten.”

Lär känna din fiende är mitt tips till dig. Läs en bok, eller tio, av dina motståndare… och ja, vi skriver mycket, eftersom vi är teoretiker… Men, oj, jag glömde ju… Du läser ju inte, du föraktar ju kunskap. Inte konstigt att det blir så tokigt. Gå på ett seminarium för att se vad vi säger, nej, just, seminarier är ju bara bortkastad tid och pengar.
 


Men om du hade gjort något av detta hade du insett att ditt citat är helt galet. Ibland kan det vara bra att tala om för hunden vad den inte ska göra, säger du. Både ja och nej. Om hunden gör saker jag inte vill att den ska göra, så kan jag antingen lägga fokus på att säga till hunden att den gör fel (traditionell träning) eller koncentrera mig på att tala om för hunden när den gör rätt (modern träning). Inlärning är nämligen inlärning. För en hund är det inte skillnad på att lära sig platsläggning eller att sitta när man hälsar. Båda sakerna är trix, beteenden som man kan förstärka. Men jag förstår att detta inte är lätt att förstå. Vi ser på världen på så olika sätt. Vi moderna tränare vill lägga vårt fokus på beteenden vi vill ha, för att få belöna dom. Och ni i den traditionella skolan lägger fokus på att titta efter fel, ja till och med rigga fällor till era hundar, för att ni ska kunna bestraffa dom. Vi har helt enkelt helt olika glasögon på oss. Vi ser inte världen på samma sätt. 

Jag har aldrig träffat någon modern tränare som har tyckt att det är okej att en hund angriper grannar eller skäller på andra hundar. Det en modern tränare säger till en hundägare som som har detta problem är något i stil med ”Jag vill inte se, jag litar på din beskrivning, från och med nu ska din hund inte göra det beteendet, eftersom varje repetition av ett beteende är en del av en inlärning.” Vi ger sedan redskap för hur de ska träna, samt vad de ska göra om de hamnar i en akut situation som de inte kan ta sig ur på ett vettigt sätt. 
 


Det här med nej är hett omdiskutetat. Jag är av uppfattningen att man måste ha en brytare till sin hund. Det vill säga, jag vill ha det. Alla andra måste inte ha det. En brytare är något som betyder ”upphör med det du gör omedelbart och ge mig uppmärksamhet”. Detta kan naturligtvis läras in med positiv förstärkning, till exempel med godis eller lek. Man behöver inte få hunden att vara rädd för brytaren för att den ska fungera.

Ett annat vanligt missförstånd är att vi moderna tränare inte har några regler. Varje hundägare väljer själv vad det är som ska gälla, vad som behövs för att man ska trivas tillsammans och slippa bli osams. Det kan vara en regel som säger att hunden inte får vara i soffan om man inte lagt upp hundens filt där. Eller att hunden inte får gå ut genom dörren utan att först ha fått lov. Eller att inte tigga vid matbordet. Dessa regler är som vilka trix som helst, och kan även de läras in med hjälp av positiv förstärkning.
 


Det jag kan ge dig rätt i, John W. Henriksen, är att vi har lagt på tok för mycket tid på att kritisera era metoder, istället för att framföra våra egna. Jag tror själv att detta beror på frustration över att de traditionella metoderna får så otroligt mycket media. Jag började själv min bana med traditionell träning, för att jag trodde att man var tvungen att göra så. Det fungerade inte så bra, och jag tyckte dessutom inte att det var roligt eller trevligt, och några år senare upptäckte jag att det fanns andra sätt att göra det på. Sätt som gav resultat fort och som dessutom var roliga och trevliga att genomföra. Jag kände mig lurad, eftersom jag inte fått reda på att det fanns alternativ.

Traditionell träning gör sig på tv. Det är bra när lite blod sprutar, det är först då man förstår att hunden faktiskt är farlig. Det är inte någon som talar om att en tränare som blir biten har gjort ett väldigt dåligt jobb med att läsa av situationen. Den traditionella träningen är visuell. Man rycker i koppel. Det rasslar om både koppel och kastburkar. Action. De traditionella tränarna kan även vara stora personligheter, antingen trevliga och karismatiska som Cesar eller komikartade som Jeppe Stridh. Båda typerna gör sig bra i rutan.
 


Moderna tränare använder sig av mer osynliga metoder. Det märks ju bland annat på ditt sätt att resonera. Eftersom du saknar den teoretiska kunskapen förstår du inte riktigt vad det är som händer. Med dina glasögon ser det ut som om vi bara ger en godisbit, eller att vi inte ens gör något alls, eller står och vevar med ett par armar när hunden inte ens tittar… Det är lätt att avfärda som trams om man inte förstår vad man ser. Att göra ett program om modern träning kräver lite mer av producenterna än en glad eller arg gubbe, och då blir det så mycket mer komplicerat och svårare att få till. Det som skulle göras är naturligtvis ett program där man visar vad det är som sker och vad det är för mekanismer som är verksamma. Varför inte göra ett program där till exempel du fick visa hur du tränar, och jag gör det samma, samma problem, samtidigt som det som sker förklaras. Så kan den som tittar själv få avgöra vad som känns rätt.

Var och en blir salig på sin fason. Du passar säkert att bestraffa och blir därför bra på det. Jag passar inte att göra det. Det ligger inte för mig, och jag kan därför inte göra det på något bra sätt och får absolut inte några resultat. Jag tror att merparten av hundägare är mer som mig. Gillar man inte att bestraffa blir man helt enkelt inte bra på det och får inga resultat, men däremot en väldigt trist relation med sin hund och rent etiskt går det inte att försvara. Jag tycker att alla har rätt att få veta att det finns två olika världsbilder, och att hundägande inte behöver handla om en ständigt kamp om vem som har ledarskapet.

Hoppas att du har kul tillsammans med din hund,
Natasja 
 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Natasja Ravenklint » Ge din hund naturlig mat!:  ”Hej! Det bästa är att du söker på Anna Hielm-Björkman och hör med henne. Lycka ..”

  • Charlotte Pedersen » Ge din hund naturlig mat!:  ”Der står i artiklen at forskningsprojektet omkring hund och färsk- och råfoder s..”

  • Natasja » Bästa och sämsta maten:  ”Hej Marie! Så skönt att din hund ska få hjälp snart. Lycka till och hoppas att ..”

  • Marie » Bästa och sämsta maten:  ”Hej min hund ska göra gastroskopi snart, han kräks i tid och otid i snart 2 år, ..”

  • Natasja Ravenklint » Varför äter hundar gräs?:  ”Hej Eva! Tack för din input. Mvh Natasja”

Bloggarkiv

Länkar

Inlärning