Funderar du på att bli med hund? Del 5b

När jag satt på tåget mellan Stockholm och Skåne och skrev bloggar och artiklar om vad man ska tänka på när man ska skaffa hund, så satt jag i en vagn med fem hundar.

En väldigt trevlig tjej hade med sig en stor hund, som jag inte riktigt kunde placera. Var det en blandras, eller var det något i stil med en cane corso? Hon började prata med killen som satt bakom mig med en annan hund och som vanligt kan jag inte annat än att råka överhöra vad som sägs omkring mig – när det har med hundar att göra.

Jag förstod att det hade varit problem med hunden. Han hade haft svårt med andra hundar och människor. De hade fått honom när han var 14 veckor gammal. De satt lite och diskuterade vad det kunde bero på och jag var tvungen att fråga om jag fick lägga mig i.

För mig var det ett solklart fall av bristande socialisering, av det jag hörde. De hade varit inne på det spåret också, och kunde konstatera att de hade fått lägga ner väldigt mycket arbete på träningen (vilket man verkligen får om hunden inte fått den socialisering som krävs före 12 veckor).

Hunden låg och sov, men vaknade sedan till liv, och tittade upp och jag blev tvungen att fråga vad det var för hund.

– Blandras mellan rottweiler och amstaff, sa hon.

Min första tanke var, undrar varför, men jag sa inget. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i, även om det kan vara svårt.

– Jag ville egentligen ha en rottweiler, men jag ville inte ha en hund med stamtavla och så hittade jag honom, sa tjejen som om hon kunde läsa mina tankar.

– Varför ville du inte ha en stamtavla, kunde jag naturligtvis inte låta bli att fråga.

– Nej, jag trodde att stamtavlor var mest för folk som ville avla, och det var jag inte intresserad av och då var det ju så mycket billigare med en utan, sa hon och fortsatte innan jag hann säga något mer.

– Men om jag hade fått göra om idag, och med min nästa hund, så kommer jag köpa en med stamtavla.

– Jaha, vad har fått dig att ändra dig, undrade naturligtvis jag.

– Nej, jag har förstått att det är viktigt, att man kan spåra bakåt vad man får för något, med genetik och anlag och så.

Jag berömde henne för att hon hade gjort ett så fantastiskt jobb med sin hund. Att få en korsning amstaff- rottis som inte varit socialiserad till att bli en trevlig individ, som dessutom kan åka tåg i en vagn full med andra människor och andra hundar,  kräver mycket träning och ett stort engeagemang. Hatten av igen, om du läser det här!

Anledningen till att jag skriver detta är att jag ändå tycker att det är så typiskt. När vi ska skaffa vår första hund kan vi naturligtvis som allra minst. Vi fattar våra beslut, som i det läget kan tyckas väldigt kloka, men när vi får lite distans till det, inser man att med facit i hand hade man gjort ett helt annat val.

I just det här fallet gick det bra. Den här tjejen älskade sin hund. Hon hade gjort ett superjobb och hunden älskade henne enormt tillbaka, det är ju så lätt att se! Men jag vet ju så många fall som är just som detta, där historien inte alls slutar så lyckligt, där man inser att man har tagit sig vatten över huvudet, och så försöker man reda ut det, men det går inte och när hunden blivit ett stort problem försöker man placera om hen.

Det är inte lätt att placera om en stor hund med problem. Inte en liten heller. Vår lilla mopskorsning skulle till exempel placeras om, men det visade sig att han bet människor och blev som tokig på vissa hundar, och en sådan hund är inte lätt att hitta ett nytt hem åt, även om det är en liten en. Det är ingen som medvetet vill skaffa sig problem.

Låt mig ta ett annat exempel, som också fick ett lyckligt slut. Ett par av våra underbara kunder som skulle ha sin första hund. Det blev en rottistik utan stamtavla (de var inte våra kunder före valet). De kämpade och kämpade och kämpade, och vi riktigt såg hur de slet och hur det tärde på dem. En dag kom de och berättade att de placerat om henne. Hon hade fått flytta hem till en människa med mycket kunskap som skulle arbeta med hunden mer eller mindre på heltid, vilket nog var ungefär vad den tiken behövde. Omplaceringen skedde redan när hon var fyra månader, och det fortfarande är lätt att hitta ett nytt hem. Inga problem hade uppstått, mer än att det här paret insett att för att klara den här hunden behövde man mer erfarenhet och kunskap.

Det är så stort i min värld. Att faktiskt våga erkänna att det här klarar jag inte, trots att jag får hjälp. Det här är inte vad jag hade tänkt av livet med hund. Jag är nämligen helt övertygad om att detta var det bästa för såväl hund som ägare.

De ville dock ha hund, så de kom till mig och sa att ”den här gången vill vi göra rätt från början”. Vi tittade på olika raser och försökte reda ut vad det var de ville ha. Vi tittade på uppfödare. Vi pratade om vikten av stamtavla, och så vidare. Idag är de lyckliga ägare till en underbar liten labbetik och har fått precis det hundliv de hade drömt om.

En sak som jag så särskitl minns av den här historien är deras förvåning över skillnaden mellan den första uppfödaren och den andra. ”Dom frågade om oss, och dom bjöd på fika. Vi var där minst ett par timmar när vi hälsade på.” För en som har köpt hund tidigare på ett bra sätt, vet att det är precis så det ska vara, men när man köper sin första hund – hur ska man veta då?

Jag säger det igen! Sök hjälp innan! Vi är många som gärna hjälper till så att ni ska få ett fantasitkst hundliv, många av oss tar dessutom inte betalt för det. Vår betalning är att ännu en hund ska hamna rätt här i livet!

Det ska vara roligt att ha hund!

Natasja

Ps Bilden har ingenting med hunden jag träffade på tåget att göra, men en korsning av det slaget skulle kunna se ut så.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln