Hur tänkte han nu

Jag försöker att även läsa böcker som jag egentligen inte tror så mycket på, för att på det viset förstå olika synsätt.

 

Med den inställningen tog jag mig an en bok som stått i bokhyllan några år, "Etologi för hundägare" (2005) av Erik Wilson, som är doktor i etologi.

 

Etologer och jag brukar som regel ha samma syn på hund, men det har inte Wilson och jag. Han har tidigare arbetat på Sollefteåhundskola tillsammans med Barbro Börjesson och är numera chef för militärens avelsprogram, ett program jag kommer återkomma till.

 

Wilson är den enda etolog jag känner till som är förespråkare av bestraffande metoder, något som går emot i princip all forskning inom etologi och inlärningspyskologi. Han är trots allt doktor i etolog, vilket gör att jag inte kan vifta bort hans kunskaper hur som helst. Men hur tänker han? Hur har han kommit fram till att bestraffning är vettigt när i princip alla andra etologer kommit till en helt annan slutsats?

 

Svaret på frågan och mysteriet på mitt problem hittar jag redan på sidan 9, bokens första egentliga sida:

 

"Etologi är läran om djurens beteende. En etolog vill veta varför djur beter sig som de gör och på vilket sätt olika beteenden påverkar deras möjligheter att överleva och föröka sig. Etologin är en biologisk vetenskap. Det innebär att etologin tar hänsyn till olika fysiologiska faktorer, till djurens ålder och till vilken situation de befinner sig i. Framför allt studerar etologen djuren i sin naturliga levnadsmiljö, för att utifrån detta försöka förklara varför de reagerar som de gör."

 

Så långt är jag helt och hållet med Wilson. Jag förväntar mig nu att nästa stycka i boken kommer att handla om att man inte studerade fritt levande djur, utan djur i fångenskap, men möts av något helt annat:

 

"Att man måste studera djuren i naturen för att förstå deras beteenden kan tyckas vara en självklarhet idag. Men det har inte alltid varit så. Under första halvan av 1900-talet dominerade en annan beteendevetenskap forskningen: behaviorismen (B.F Skinner, min anmärkning). Behavioristerna hävdade att djur inte har medfödda beteenden, utan att det de gör uteslutande är inlärt.

Behavioristerna intresse ägnades därför mekanismerna runt inlärning. Utgångspunkten var att principerna för inlärning är desamma för alla djur, oavsett om det handlar om delfiner, höns, hundar - eller människor. Behavioristerna studerade djuren i laboratorier, eftersom man då kunde kontrollera de yttre förhållandena. Miljön, det som för etologen är centralt för förståelsen för djuret, var av dem en felkälla."

 

Vid det här laget har jag tappat luften. Jag är teolog, vilket innebär att jag vet att man kan läsa Bibeln på en mängd olika sätt, men den tolkning och slutsats Wilson drar är fullkomligt häpnadsväckande. Wilson fortsätter:

 

"Behaviorismen har i hög grad påverkat vår syn på inlärning, och det avspeglar sig i många hundböcker än idag. En effekt av detta är att synen på inlärning har blivit väl statisk och att vi i många sammanhang glömmer bort hunden som biologisk varelse. Det är en sak att lära hunden att sätta sig i köket men det är en helt annan sak att få den att sätta sig när den helst av allt vill springa efter haren den ser."

 

Jag känner mig verkligen attackerad. Är jag behaviorist? Nej, det skulle jag förvisso inte säga, men jag ger såväl Ivan Pavlov, B.F Skinner och hans studenter, tex Keller Breland och Marianne Breland-Bailey en stor eloge för allt vi kan om inlärning idag, och den bild Wilson beskriver stämmer inte alls med den bild jag har.

 

Jag har heller inte träffat någon som har den syn jag har på inlärning via Pavlovs och Skinners principer, som inte förstår att det är en väldig skillnad på att lära ett djur eller en människa något i en störningsfri miljö, kontra att göra det i en miljö full av annat intressant. Det kallar vi störningar. Varje klyftig hundtränare har en klar och tydlig plan för hur störningar skall introduceras i träningen. Vet inte Wilson det? Börjar han inlärning med störning? Varför göra det svårt för sig själv?

 

Wilson talar även om att behavorismen påverkat vår syn på inlärning (tacka 17 för det, klassisk och operant inlärning är de två absolut mest kända inlärningsprinciper som vi har att arbeta efter). Han nämner också att detta avspeglar sig i många hundböcker "än idag". Han använder därmed ett av de argument som vi moderna hundtränare brukar använda emot de traditionella, dit Wilson hör. Vi säger ofta att de har fastnat och pratar ofta om 1970-talet. Nu säger Wilson med andra ord att vi moderna hundtränare har fastnat i början av 1900-talet.

 

Ajajaj.

 

Vi har inte fastnat. Vi har tagit de kunskaper som upptäcktes då och vidareutvecklat dem, tillsammans med andra nya kunskaper.

 

Moderna hundtränare är också mycket intresserade av beteende och håller oss a jour med vad som händer inom etologin, en mycket ny forskningsinriktning, särskilt när det gäller hund. Vi har till exempel på senare år fått lära oss att hunden inte är en varg, utan en egen art med mängder av unika beteenden som inte alls finns hos varg. Beteenden som härrör från den långa tiden tillsammans med människan. Vi kan däremot ändå studera varg, för att det är väldigt intressant.

 

Beteenden är en enormt viktig del av behaviorismen. Utan beteenden har vi inget att arbeta med. Det första vi som moderna hundtränare måste bli bra på är att läsa beteenden. Det är först då vi kan bli effektiva tränare.

 

Modern hundträning har inte fastnat. Vi utvecklas hela tiden. Vi tittar på vad som händer inom olika fält för att se vad vi kan dra för lärdom av det i vår träning av hundar. Ju mer vi kan, desto duktigare kan vi bli. Så fort man fastnar slutar man att utvecklas, och man kan inte heller längre kalla sig modern hundtränare.

 

Ha kul tillsammans med din hund,


Natasja Ravenklint

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln