När blev ett bett bevis på succé?

Tittar på mitt första avsnitt av Hundcoachen Fredrik Steen, och kan inte låta bli att förvånas att det nu är dags för nästa hundinstruktör i TV att visa blodvite i rutan, som om det var någon slags bild av hur man är som lyckad hundtränare. Måndagar är tydligen TV4 dagen för hundträningen. Först ut är Ceasar Milan, och direkt därefter kommer hundcoachen. Båda blir bitna. Om jag blev biten av någon av mina klinter så skulle jag se det som ett otroligt misslyckande, en oförmåga att läsa hund, att närma mig den och framförallt att träna den.

 

I avsnittet jag tittar på ser jag en helt normalt aktiv rottweiler unghundshane på året. Han skäller på folk som passerar, är hårdhänt i sitt hälsande och sitt bemötande av gäster och sin egen familj, han kan inte gå i koppel, han gör utfall mot en annan hund och jagar kaniner.

 

I mötet med den andra hunden biter han dessutom instruktören för andra gången, något som instruktören ser som aggression. Det är ett väldigt vanligt beteende, man kallar det överslagshandling. Det sker lätt när en hund blir trängd och inte får utlopp för sitt agerande mot den som den egentligen är arg/rädd/osäker inför. Ett sätt att slippa ett sådant beteende är att ta hunden därifrån, istället för att tvinga sig på den med dominans och låta den vara trängd i en mycket hotfull situation. Hur beter vi oss själv i en liknande situation? Jag vet många människor som skulle bitas, rivas och göra sitt yttersta för att komma loss och fly.

 

Inget av dessa beteenden är onormala beteenden hos en hund, snarare tvärtom. Ouppfostrad, ja, visst. Men väldigt normalt.

 

På grund av dragandet i kopplet kan hunden inte gå ut på promenader och blir därför understimulerad. Det är inget konstigt med det. Men det är faktiskt inte svårt alls att lära en hund att inte dra i kopplet. Det är tvärtom väldigt lätt! Kunde man gå ut med hunden så skulle antagligen en del av problemen försvinna. Problemåtgärd 1: Träna hunden att inte dra i kopplet, och se till så att ägarna kan göra det själva. 2. Träna hundmöten, förändra hundens associationer av andra hundar till att bli något positivt, gör så att hunden faktiskt vill hitta andra hundar, för att kunna få meddela det till sin tränare. 3. Lär familjen att de beteenden som det blir mer av på ett eller annat sätt har blivit förstärkta/belönade. Jag såg hur många exempel som helst på hur hunden fick väldigt mycket uppmärksamhet, både av hundägaren och av hundinstruktören för de beteenden som de inte vill ha mer av, med resultatet att det blev än värre. Att ta en brottningsmatch med en rottis är en sällsynt dålig idé och kan mycket riktigt leda till stora skador, men det finns helt andra sätt att göra det på. Till exempel att träna ett oförenligt beteende, det vill säga något som inte går att göra samtidigt som det oönskade beteendet. I fallet med rottweilern skulle det kunna vara till exempel att apportera och att ha fyra tassar i marken samtidigt. Även detta skulle vara fullt möjligt för familjen själva att genomföra. Hunden skulle antagligen tycka att det var kul dessutom. Rottisar älskar att lära sig. Är lättlärda och inlärning är dessutom tröttande, vilket skulle leda till att hunden lugnande ner sig ytterligare.

 

Att en hund jagar kaniner säger jag inte så mycket om. Det känns som ett extremt naturligt beteende, och ett som jag faktiskt tror att familjen kan stå ut med. Men eftersom kaninen var i bur skulle det gå att göra en träningsplan även för detta om familjen var intresserad att lägga ner tid på det.

 

Det hela slutade med att hunden togs om hand av instruktören, som tog med den till Stockholm för att utredas. Var den farlig och behövde den därför avlivas, eller kunde den till exempel bli bevakningshund. Tester skall göras. Familjen var i tårar över att förlora sin familjemedlem, som de uppenbart älskade jättemycket trots att han var svår att handskas med.

 

Förra veckans avsnitt handlade om en hund som gjorde utfall mot andra hundar. En liten labbe som dessutom är lydig. Utfallen har fortsatt och han behöver mer hjälp. "Det har inte fungerat!" När det inte fungerar är det alltid den stackars hundägarens fel. NEEEEEEEJ! Det kan mycket väl vara metodernas fel, oftast är det faktiskt det. Det brukar också väldigt ofta vara fel på instruktören. En instruktörs uppgift är att lära ut något, om den som skall ta till sig detta inte gör det, så är det inte elevens fel! Nix, instruktören har gjort ett dåligt jobb! Det är knappast någon mening att lära ut metoder som den som har hand om hunden inte kan följa!

 

Den här hundägaren talar om sin egen rädsla över situationen. Han känner sig osäker, men det skall han inte göra, säger instruktören. Är det någon som har talat om för dig hur du skall känna? Hur ofta brukar du ändra hur du känner då? Känslor styr man inte över på det sättet. Därför kan en sådan här metod fungera jättebra när en instruktör finns med, för att hundägaren då känner sig trygg, säker. Det känner hunden och agerar därefter. När hundägaren sedan är på egen hand återfaller man i sitt gamla osäkra beteende och känner sig än mer misslyckad eftersom man inte kan göra som instruktören säger. Man lägger skulden på sig själv.

 

En som skrivit om detta är Emma Parsons, som i sin bok "Klickerträning och lugnande signaler" ("Click to calm") skriver om just detta. "Spänn dig inte", "Spänn inte kopplet", men i hundmötessituationen gör man precis det, för att man inte rår över sitna känslor. Det Emma gjorde då var att förändra innebörden i hennes spontana beteende, som hon inte kunde kontrollera, för sin hund. Istället för att ha innebörden "fara på färde! Hund kommer, matte är livrädd!", så betydde signalen åtdraget koppel "ta kontakt med matte!" och det var just det hunden gjorde då. Problemet löst! Vad kommer dessutom hända då, på köpet? Jo, hundägaren kommer inte längre behöva dra i kopplet, eftersom det problemet då är överstökat.

 

För den som blir nyfiken på den träningsmetoden så kommer Emma till Sverige och Hundens Österlen Utbildningsakademi i påsk nästa år, för två seminarium, ett två dagars seminarium och ett tre dagars seminarium, alltså finns det möjlighet att lära sig dessa metoder under totalt fem dagar! Ta tillfället i akt!

 

Tänk vad jag önskar att TV kunde visa fler alternativ på hur man kan träna hund. Jag bjuder härmed in TV till vårt seminarium med Emma i påsk. För ett par år sedan hörde jag om ett programförslag, en traditionell tränare och en klickertränare skulle ta sig an samma problem, man skulle få följa träningen och se resultatet. Gud vad jag önskar att ett sådant program kunde bli verklighet.

 

Jag hade kunnat kommentera en mängd andra saker, till exempel hur man tränar sitt kvar på ett pedagogiskt sätt för hunden, men det här får räcka för den här gången,

 

Glöm inte,


Ha kul tillsammans med din hund,

 

Natasja

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln