Ett nytt fall att bita i

Idag fick jag ta mig an en ny problemutredning. Den här gången handlade det om rädsla och framförallt rädsla för människor. Jag kunde väldigt snabbt konstatera att hunden var just rädd och frågade hur det var med hundens föräldrar. Tiken var mycket riktigt rädd och hade haft ett starkt vaktbeteende i förhållande till sina valpar.

 

Avel är verkligen riktigt, riktigt svårt och jag beundrar alla seriösa hunduppfödare som gör ett kanonjobb, som satsar stenhårt och som inte drar sig för att plocka djur ur aveln för att de inte är lämpliga avelsdjur, på grund av sjukdom eller temperamentsfel. Jag har själv försökt mig på det, men givit upp.

 

SKK har också gjort ett väldigt lovvärt initiativ med sitt RAS projekt, vilket innebär att varje rasklubb skall staka ut så kallade rasspecifika avelsstrategier, för att få bukt med problemen. Det handlar då väldigt mycket om sjukdom och särskilt sådant man kan mäta, till exempel höftledsfel, där de flesta är överens om att man absolut inte skulle kunna tänka sig att avla på en hund med en C höft.

Något som inte är lika allmänt känt är att just rädsla är oerhört nedärvbart, faktum är att det räknas som lika nedärvbart som just höftledsdysplasi, ändå går rädda hundar i avel.

 

Jag har själv haft en rädd hund och att leva med den ständigt påtagliga rädslan hos den hund man älskar är oerhört smärtsamt. Går det inte att göra något åt då? Jo, väldigt ofta, men det kan ta väldig tid och det kräver ofta mycket arbete av ägarna, och under tiden lider hunden.

 

Till något positivt. När jag arbetar med problemhundar gör jag det i princip alltid med hjälp av klickerträning, och det är framförallt i detta arbete som jag upprepade gånger blir så glatt överraskad av "magin", hur snabbt det går att se en förbättring. Efter en liten stunds träning kunde den extremt duktiga och lättlärda hunden jobba, trots att jag satt bara ett par meter ifrån, och hon var så rädd för mig. Skällandet avtog eftersom hon nu blev koncentrerad på sin nya uppgift. Ägarna var också väldigt duktiga och tålmodiga, och kunde se förändringen. Om två veckor skall vi ses igen och jobba vidare. Jag hoppas att träningen går bra!

 

När man har en hund med problem är det viktigt att tänka på att skriva någon form av dagbok, vilket jag glömde bort att säga idag. Den skall man ha för sitt eget minnes skull. Problem löses inte över en natt, utan förändringen sker gradvis, och det kan då vara svårt att se framstegen.

Jag tänker på när jag gick min hundpsykologutbildning. Vi jobbade med en hund som ständigt skällde. De bodde i ett hyreshus i Stockholm och en skällande hund skapar väldigt lätt koflikter med grannar. Tålamodet, irritationen och frustrationen hos ägaren blir därför ganska påtaglig. Varje skall fyller en med skam och dåligt samvete. När vi arbetar med hunden i ett halvår tyckte ägarna att de stod och stampade och att ingenting hänt, medan vi som inte levde med problemet såg en enorm förändring. Jag frågade då "hur många gånger om dagen skäller han nu", och fick svaret "2-3", och då svarade jag "Hur många gånger skällde han när vi började träffas?". Då insåg hon vilken förändring det blivit, och det är otroligt viktigt! Det är så lätt att glömma och inte se de förbättringar som görs när man lever mitt i det (tänk bara på barn som växer och folk utifrån som påpekar det, medan man själv inte direkt lagt märkt till någon skillnad).

 

När jag jobbar med problembeteenden så säger jag alltid att det kommer att ta tid, men att det skall märkas en påtaglig skillnad ganska snabbt, en till två veckor. Inte att problemet skall vara borta, utan att något skall ha förändrats till det bättre. Gör det det så är man på rätt väg, annars får man byta strategi. Hundtränare som löser problemen på en kvart tror jag inte ett dugg på. Det handlar då om symptomträning och inte att man faktiskt går till botten med det. Ofta använder man sig av någon form av ganska hård bestraffning för att hindra hunden från att göra på det sättet igen, och det fungerar som regel precis just då och kanske ett par veckor framåt (och oftast alltid i hundinstruktörens närvaro), men sedan brukar problemet som regel blivit ännu värre och ofta har man fått ett par andra problem på halsen (en extremt vanlig biverkning av bestraffning).

 

Så tänk på att skriva ned någon form av dagbok när du vill ändra på beteenden, för att se om det går framåt, bakåt eller om det stagnerat.

 

Och en annan sak, för att kunna förändra på någon annans beteende måste du förändra ditt eget!

 

Ha kul tillsammans med din hund,

 

Natasja

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Natasja Ravenklint » Ge din hund naturlig mat!:  ”Hej! Det bästa är att du söker på Anna Hielm-Björkman och hör med henne. Lycka ..”

  • Charlotte Pedersen » Ge din hund naturlig mat!:  ”Der står i artiklen at forskningsprojektet omkring hund och färsk- och råfoder s..”

  • Natasja » Bästa och sämsta maten:  ”Hej Marie! Så skönt att din hund ska få hjälp snart. Lycka till och hoppas att ..”

  • Marie » Bästa och sämsta maten:  ”Hej min hund ska göra gastroskopi snart, han kräks i tid och otid i snart 2 år, ..”

  • Natasja Ravenklint » Varför äter hundar gräs?:  ”Hej Eva! Tack för din input. Mvh Natasja”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln