Lite stryk har väl aldrig någon dött av

Jag har i princip tänkt på det varje gång jag sett ett avsnitt av "Mannen som talar med hundar". I inledningstexten varnar de för att göra som mannen gör, eftersom man kan bli skadad. Under resten av programmet dyker de upp brasklappar lite här och var: "Denna typ av halsband rekommenderas inte i Sverige", eller "SKK tar avstånd för användandet av denna sorts halsband."

 

Jag måste i denna stund gå in med en liten busvissling och applåd. Jag är verkligen jätteglad att SKK har gått in och lagt sig i. BRA JOBBAT! Vi delar ut en stor bukett rosor ifrån oss på Hundens UtbildningsAkademi!

 

Men allvarligt talat, skall man verkligen visa program i TV som behöver brasklappar? Om flera saker i ett program är så galna att man måste varna och säga att det inte är förenligt med vår syn i Sverige, kanske man borde undra om resten av programmet är så bra, eller?

 

Vi tänker oss en Nannyakut där nannyn slår barnet med linjal över fingrarna, eller ber barnet att plocka sitt eget ris (vilket är ungefär jämförbart med vad Mannen gör mot hundar i TV varje vecka), skulle det då komma brasklappar om att aga är förbjudet enligt svensk lag? Skulle TV fortsätta att visa det ändå?

 

Nannyakuten har visserligen åter fört in den sedan länge utdöda bestraffningen skamvrå i Sverige igen, så det kanske är linjal och ris vi har att vänta oss härnäst? Trenden går definitivt åt det hållet. Det är en vansinnig trend och vi borde alla gå man ur huse och protestera mot den tilltagande bestraffningen i samhället. Kan vi verkligen inte bättre än så? Har inte historien lärt oss något?

 

I gårdagens avsnitt använde sig Mannen i "Mannen som talar med hundar" av stackelhalsband. När jag såg ett sådant första gången undrade jag om det var ett medeltida tortyrredskap. På detta förfärliga halsband sitter det taggar som bokstavligen sticker in i hundens hals om det blir minsta drag eller ryck i det. Att detta är både skadligt och gör ont kan det omöjligt finnas någon som inte håller med om. För hunden borde det även innebära en fullständigt oförklarlig bestraffning. Rätt vad det är så sticker det taggar rakt in i halsen och nacken. Det måste både skrämma och göra ont.

 

Detta stackel sätter Mannen på en hund som från början varit försökshund i ett labb för hundvaccin, där han inte har haft någon som helst kontakt med människor, förutom med den sterilt klädde person som gett honom sprutor och gjort honom illa. Efter denna behandling hamnar han i ett hundstall och tas därefter omhand av ett välmenande och godhjärtat par. Där går han runt i fyra år, utan att bli sedd, eftersom han blir rädd av kontakt med människor. Paret har tänkt att han väl vänjer sig, men har nu börjat misströsta.

 

Hunden beskrivs för övrigt som aggressiv, trots att den med hela sitt kroppspråk och agerande är uppenbart extremt rädd och hyperstressad.

 

Till hundens räddning kommer nu Mannen och sätter ett stackel på hundstackarn.

 

Det är ju inte någon hemlighet att jag inte gillar detta program eller denna hundtränare, men jag skall försöka trycka på det positiva i programmet också. När han går in till hundarna, som delvis lever sina liv i burar i källaren, så backar han mot buren. Han tar inte ögonkontakt och han väntar lite till hunden har lugnat ner sig, innan han sedan backandes kryper in i buren (jo, Mannen är väldigt liten till växten). Det är verkligen jättebra att inte storma på hunden (som han gjorde i inslaget innan, då han sprang och jagade en livrädd australian shepherd, som också den beskrevs som aggressiv), utan att visa den respekt genom att inte glo på den.

 

Men sedan kommer stacklet på och allt blir som det brukar bli i detta program.

 

Resultatet då? Jo, visst hunden återhämtade sig från chocken och blev en del av familjen. Jag önskar däremot att vi hade fått se hur det såg ut några månader senare.

 

Lika lite som man kan köpa sig kärlek för pengar, så kan man tvinga sig till det. Tillit är inte något man får genom att göra någon illa, utan det får man genom att förtjäna det.

 

I det tidigare inslaget tar han sig an en aggressiv australian shepherd. Vi får se bilder på den aggressiva hunden. Han springer runt, runt och jagar sin egen svans. I nästa sekund gör han utfall mot någon. Varpå han åter snurrar runt. Detta är ett stereotypt beteende som tyder på hunden är mycket stressad och understimulerad. Men det får vi inte veta.

 

Vi får däremot reda på att han har kommit till familjen eftersom mamman ville komma ut på promenader och på det sättet gå ner i vikt. Någon övrig aktivitet verkar inte hunden få. Och nu skall Mannen komma till hans räddning.

 

Mannen kliver med bestämda steg mot trädgården och möts av en hund som hoppar och gör utfall vid grinden. Familjen är parkerad på första parkett, uppe på balkongen. Hunden får ensam ta emot Mannen. Så fort han visar att han inte bryr sig om hundens beteende, så backar aussien undan och gör inga nya försök att gå till anfall. Han försöker däremot hålla sig så långt från Mannen som han bara någonsin kan. Detta nöjer sig inte Mannen med. Han skall minsann fånga hunden. Så han börjar springa runt och jaga denna vettskrämda så kallade aggressiva hund. Hunden tittar förtvivlat upp mot balkongen, men inser att han får klara detta själv. De springer runt i trädgården en bra stund, innan hunden bestämmer sig för att han nog skall springa in i huset. Han fastnar vid den stängda dörren och är då Mannens byte.

 

Mannen kallar detta för att han blir en aussie. Att han vallar och att hunden förstår detta. På hunden ser det däremot inte alls ut som han begriper vad som händer. Det ser mer ut som om han springer för sitt liv och försöker söka skydd.

 

Så här några dagar efter programmet så minns jag faktiskt inte hur Mannen löste detta. Jag kan tänka mig att det var genom att gå på promenad i kort koppel, för så brukar han lösa alla problem.

Om jag hade kommit till den familjen så hade jag inte jagat hundstackarn i trädgården. Vad tjänar det till? Varför inte samlas i köket med såväl hund som familj? Det första jag därefter hade gjort var att titta närmare på de stereotypa beteenden som hunden visade. Hur ser en dag i denna hunds liv ut? Får han någon annan aktivitet än promenader? Lite tips på hur man kan aktivera en hund mentalt hade definitivt varit på sin plats. Man kan göra väldigt enkla lösningar i vardagen som ger viss aktivitet, till exempel att kasta ut frukosten på gräsmattan, så att hunden blir tvungen att leta reda på varje bit. Har man ingen gräsmatta till hands (det går också bra med parker!), så kan man till exempel köpa en aktiveringspyramid eller boll och servera frukosten i den, så att hunden blir tvungen att jobba för maten. Det är nämligen ingenting överhuvudtaget som säger att maten måste serveras i skålen!

 

Lite mer tidskrävande alternativ är att helt enkelt stoppa ner frukosten i träningspåsen eller jackfickan, och låta hunden jobba för maten på det sättet. Ligg, sitt, stå, fot, inte dra i koppel, ögonkontakt, för att ta några exempel. Det kräver visserligen en arbetsinsats från såväl ägare som hund.

 

Jag skulle visserligen göra en mängd andra saker också, men jag vill bara visa på hur man kan angripa ett problem på ett annat sätt. Genom att försöka gå på orsaken till beteendet och inte symtomen.

 

Dagens tips!

1. Låna Patricia McConnells bok "Hund och människa" på bibliotek. Den är dessvärre slut på förlaget.
2. Köp en aktiveringspyramid eller aktiveringsboll och servera hundens frukost i den.
3. Tänk på att du aldrig kan trötta ut en hund fysiskt, möjligtvis om du är maratonlöpare, men även att återhämtar sig hunden fort.

 

Respektera din hund och ha kul tillsammans!

 

Natasja

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln