Gamla respektive moderna hundträningsmetoder

Idag tänkte jag ta upp lite om skillnaden mellan den gamla skolan, den som även kallas traditionell träning eller hårda skolan, och den moderna, ibland kallad den mjuka skolan.

 

Fokus i den gamla skolan är att man letar efter de fel som hunden gör, så att man har möjlighet att bestraffa dessa. Om hunden sedan gör något bra belönar man det. Om hunden å andra sidan gör något rätt innan den gör fel, så väntar man på att hunden klantar sig, så att man kan påtala felet. Orsaken till detta är att man tror att hunden lär sig mest genom att bli korrigerad för de fel den gör.

 

Ett klassiskt exempel på just detta såg jag i ett av TV:s hundprogram. Hunden har problem med att möta andra hundar. Den gör utfall. Detta är, enligt mig ett mycket vanligt problem, och dessutom något som oftast blir värre eftersom vi hanterar problemet fel. Mer om detta senare. Hundtränaren och hundägaren har ett första träningspass där de bestraffar det felaktiga beteendet med ryck i kopplet och ett kraftigt nej. Vid nästa träningspass står hundägaren redo att göra om samma sak i en arrangerad situation där en hund kommer gående på en väg. Hunden närmar sig och man ser på hundägaren att hon blir jätteglad att hennes hund inte gör ett utfall, hon säger därför: "Bra, duktig hund!" med en jätteglad röst. Instruktören skriker då: "Nej, du skall inte belöna när hunden gör rätt!".

 

För oss i den moderna hundskolan är detta fullständigt häpnadsväckande. Hundägaren gör ju naturligtvis helt rätt. Hon belönar hunden när den gör rätt, men enligt den gamla skolan är detta helt uppåt väggarna. Istället för att belöna i denna sekund av rätt beteende, skulle hon ha väntat ett par sekunder så att hunden gjorde fel, och då skulle hon ha bestraffat, för att därefter belöna.

 

Och det är precis vad som händer i programmet. Man gör om det hela för att göra det rätt. Denna gång väntar ägaren på att hunden gör fel, korrigerar det kraftigt och belönar därefter.

 

Detta är verkligen att gå en omväg kring problemet, och dessutom ett mycket sannolikt sätt att skapa ett värre problem än det man tidigare hade.

 

Hundar lär sig väldigt mycket genom att associera olika saker med varandra. Detta insåg den berömde forskaren Pavlov redan vid förra sekelskiftet och han erhöll dessutom nobelpriset för det. Han insåg att en hund kunde göra en koppling mellan två helt skilda saker, till exempel en klocka och mat. Genom att göra en klassisk betingning av en klocka kunde Pavlov därför skapa en full salivering hos hunden enbart genom att ringa i klockan, eftersom han hade fått hunden att associera klockan med mat. Detta kallas klassisk inlärning eller klassisk betingning och är något som används mycket flitigt av hundtränare.

 

Klassisk inlärning fungerar såväl med positiva saker, som till exempel mat, som negativa saker, till exempel smärta. Om hunden får ett ryck i kopplet (det som brukar användas är stryplänk, eller dresseringslänk som det brukar förfinas till) och ett starkt nej som tidigare kopplats till obehag, varje gång den ser en annan hund, vad tror ni kommer att hända då? Vad tror ni att hunden känner inför den andra hunden då? Vad tror ni kommer att hända vid nästa hundmöte? Kommer känslan av hot/fara vara större eller mindre än den var innan beteendet började bestraffas?

 

Förr trodde man att vägen till en lydig hund gick genom bestraffning, eller korrigering som man numera föredrar att kalla det även om innebörden är exakt den samma. Idag vet man att det inte förhåller sig på det viset. Professor Patricia McConnell är en mycket känd amerikansk etolog och hundtränare, hon skriver i sin utmärkta bok "Feisty Fido – help for the leash-aggressive dog": "Teaching what's right is almost always more effective than correcting whats's wrong." Detta vet man genom forskning! Det är inte något som den moderna hundskolan bara hittat på, utan något som vi faktiskt har hur mycket belägg för som helst. Det är inte bara en forskare som kommit fram till detta. Det är inte i bara ett land man kommit fram till det heller för den delen. Den senaste rapporten jag känner till kommer från Norge.

 

Hur skall man då träna detta?
Jag har under några år haft så kallade hundmöteskurser, där vi jobbar med just att börja med att förändra hundens association av andra hundar. Det blir med andra ord inga mer nej. Inga fler ryck i kopplet. Istället belönar vi hunden när den ser en annan hund. Jag fick själva stommen till min träning av Turid Rugaas, men lade sedan till vad jag lärde mig om klickerträning till detta och ut kom ett väldigt positivt resultat, med hundar som mycket snabbt förändrar sitt beteende till det bättre. Emma Parsons har skrivit en bok i ämnet ("Click to calm" på orginalspråk, "Klickerträning och lugnande signaler" i översättning), där hon går igenom samma typ av träning, fast otroligt mycket mer djupgående. Patricia McConnell skriver som redan nämnt om det i sin utmärkta bok "Feisty Fido".

 

För många så känns träningssättet helt bakvänt. Vi har blivit så vana vid att först korrigera hunden att det blir konstigt att belöna hunden innan den först gjort fel. Hunden har ju inte gjort något än, sägs det ofta. Men det är ju precis det den har. Morgan Spector (amerikansk lydnadstränare författare till boken "Clicker training for obedience") definierar beteende som "allt en död hund inte kan göra", vilket är en mycket bra definition. Att inte göra något är faktiskt också ett beteende, eller kanske flera, för hunden har ju inte trillat död ner i och med att den inte gör utfall. Hunden gör något bra, det vill säga, den gör inte ett utfall och det är ju precis det vi vill att den skall göra. Med andra ord har vi något att belöna!

 

Till en början arbetade jag med dessa metoder i privatundervisning. En av mina första kunder var en familj med en wheaten som gjorde utfall mot alla hanhundar den mötte. När de kom första gången förklarade jag hur metoden fungerade och hur vi skulle arbeta och de såg kollosalt skeptiska ut. Vi tränade i en timme och satte en ny tid en vecka senare. Med tanke på hur skeptiska de hade sett ut så var jag tämligen säker på att de inte skulle komma tillbaka, men en vecka senare stod de där igen. Mannen i familjen började med att säga: "Vi måste erkänna att vi var väldigt skeptiska till detta. Vi tänkte: vilka mambo-jambo metoder, men det fungerade!"

 

Ofta måste vi vara beredda att tänka utanför ramarna! Eftersom vi har fått något inpräntat i oss under väldigt lång tid, så måste vi lära oss att våga tänka nytt och annorlunda. Vi måste våga lära om och erkänna att det finns nya sätt att se på träning. När man väl gjort det, så inser man att det finns fullständigt logiska förklaringar till varför det fungerar.

Vill man ha en hund som tycker att det skall bli trevligt att se en annan hund så skall man träna med moderna metoder. Vill man ha en hund som tycker att det skall bli obehagligt och dessutom eventuellt förknippat med smärta så skall man träna med den gamla formen av träning.

 

Fungerar inte den gamla formen? Jo, den kan fungera. Den fungerar dessutom positivt förstärkande på ägaren eftersom bestraffning har den effekten. Resultatet blir däremot inte alltid vad man har tänkt sig. Det är väldigt vanligt att hundar blir ännu mer aggressiva mot andra hundar, eftersom hundmötena bara blir obehagligare och obehagligare. Läs Emma Parsons väldigt illustrerande berättelse om hennes hund Ben i "Click to Calm"! Den typen av metoder som Ben utsattes för förekommer dessvärre i Sverige år 2007, trots att dessa metoder är olagliga, förbjudna enligt djurskyddslagen.

 

Sammanfattning: Den gamla skolan arbetar efter tesen att fel måste göras för att kunna bestraffas/ korrigerar och att det är på det viset hunden lär sig bäst. Den moderna hundträningen tar däremot fasta på att dagens forskning som visar på det precis motsatta. Därför belönar man hunden innan den hinner göra fel, på det viset förstärker man rätt beteende.

 

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Etiketter: inlärning

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln