Modern hundträning - ett träningsalternativ

Ibland känner man sig extremt maktlös som hundinstruktör. Just nu är ett sådant tillfälle. Jag har precis sett början på ett avsnitt av ett nytt hundprogram på SvT 1. Det verkade lovande. Man skulle inte se hundar som problemhundar, utan snarare hundar med problem. Kanske rent av hundar som hade problem med sina ägare. Men i rutan dyker ytterligare en i raden av dessa "hunden tar över ledarskapet"-instruktörer upp. Kan det inte för en gångs skull visas något alternativ till detta? Kan inte hundägare få se att hundägarskap inte behöver vara en maktkamp (och heller inte är det – om vi inte gör det till en sådan!)? Jag bestämde mig därför för att blogga i ämnet! Visa på alternativen! Jag hoppas att bloggformen är det sätt som jag kan nå ut till flest nya hundägare (och gamla också för den delen), så om du känner någon som har hund, var snäll och tipsa dem om denna blogg och på det sättet ge en annan form av hundträning en chans.

 

Jag har under fem års tid försökt lära ut ett sätt för hundägare att skapa en god relation till sina hundar. Det skall vara kul att ha hund. Avkopplande. Trevligt. Mysigt. Kärleksfullt. Men trenden i hund-Sverige är precis den motsatta.

 

I programmet, som kommer från Kanada, fick vi besöka ett hem bestående av mamma, pappa, barn, och en förtjusande glad och positiv blandras, en korsning mellan pudel och golden retreiver. Den var visserligen ganska ouppfostrad. Hoppade på folk som kom på besök. Sprang ut genom dörren när den öppnades. Mamman i familjen hade dessutom svårt att gå ut med hunden för att den drog i kopplet.

 

Det var tvunget att bli ordning. Hunden skulle hållas i ett koppel bundet runt magen, och utan att säga något skulle man gå omkring i lägenheten och på det viset skapa följsamhet. Hunden blev ju på det viset tvungen att hålla koll på i vilken riktning ägaren gick. Jag brukar kalla den typen av övning för "Följa John" och den är utmärkt för uppgiften. Allt väl. Men så sätter sig hunden till rätta vid instruktörens sida, med ena tassen på instruktören fot.

 

- Han försöker kontrollera!, säger instruktören med en bestämd röst.
- Försöker han inte visa tillgivenhet, undrar matte.
- Nej, han försöker kontrollera! Säger instruktören och matten ser beklämd ut. Är hennes tillgivna hund ett kontrollmonster?

 

Nu skall man råda bot på dessa kontrollbekymmer. Hunden skall få veta vem det är som bestämmer i huset, vem som betalar maten.

 

- Ni får inte prata med honom på två veckor, säger instruktören.
- Inte prata med honom alls, säger matten med en förfärad röst.
- Nej, inte ett ord. Det ni kan göra om han skäller är att ge honom ett snabbt ryck i kopplet.

 

Det är här jag inte orkar mer. Plötsligt blir mitt arbete som instruktör så otroligt hopplöst. Detta strider mot precis allt jag har lärt mig om hund de senaste 10 åren. Att straffa en hund utan att den vet vad den gör för fel är både grymt och stressande för hunden. Att bli ignorerad, att inte finnas, att behandlas som luft är ett oerhört kännbart straff.

 

En av mina kusiner gjorde en gång sin pappa så oerhört arg att pappan gav honom just denna behandling i två veckor. Han blev fullkomligt tillintetgjord. Visst han lärde sig en läxa, och skulle aldrig komma på tanken att göra något sådant igen. Här finns däremot en viktig skillnad. Han var ett barn, en människa, som kan förstå om man förklarar att detta är felet och därför får du bestraffningen. Det kan inte hunden göra! Hundar lever här och nu. Skall man bestraffa dem så skall man göra det vid exakt den tidpunkt då det felaktiga sker. Man talar om att man har 0,01 sekunder på sig för att hunden verkligen skall förstå.

 

Finns det någon som tror att en hund kommer göra kopplingen mellan att sätta tassen på mattes fot med att matte inte pratar till honom på två veckor? Och om hunden inte kan göra den kopplingen vad skall det då vara bra för?

Att på denna bestraffning dessutom lägga på koppelryck när hunden gör fel är än mindre humant. Om man skulle göra så här mot ett barn så skulle alla reagera, och programmet skulle förhoppningsvis inte visas i Sveriges Television. Men när det gäller djur så är det en viss typ av behandling som verkar ses som oundviklig. Det är en hund. Man kan inte göra på annat sätt.

 

Matten i familjen såg verkligen förfärad ut. Skulle hon göra detta som stred mot hennes magkänsla. Nej, naturligtvis inte. Om något inte känns rätt så skall man inte göra det.

 

En instruktörskollega säger att man skall göra en liten kontroll när man ställs inför en träningsfilosofi, eller en övning. Känns det rätt i magen? Känns det rätt i hjärtat? Känns det rätt i hjärnan? Om svaret är ja på alla dessa frågor så kan man acceptera idén, om det inte känns rätt så skall man lämna den där hän.

 

Jag tänker tillbaka på när jag äntligen fick min första alldeles egna hund. Han heter Igor, är en mops och han har uppfostrat mig väldigt väl genom livet. Han har också lärt mig oerhört mycket om inlärningspsykologi, eftersom hundar är väldigt bra på detta.

 

Den första auktoritet jag hade på området var en kompis som haft hund i hela sitt liv. Hon hade gått på brukshundsklubbar, tränat mycket och var en aktiv hundägare. Hon talade om för mig att man var tvungen att lägga ner hunden på ryggen och visa vem det var som bestämde. Gjorde hunden något riktigt dumt kunde man dessutom bita den i örat eller halsen. Det var så här hundar gjorde mot varandra. Det var så här tiken behandlade sina valpar. Det var bara att acceptera när man tog in ett rovdjur, en varg i hundkläder, att man fick göra sådana saker. Jag läste det dessutom i böcker och hörde det från andra hundägare, så detta blev en sanning i mitt liv. Om man har en hund som man vill uppfostra så måste man göra så.

 

Det kändes fel i magen.

 

Det kändes fel i hjärtat.

 

Det kändes konstigt i hjärnan.

 

Men jag gjorde det ändå. När Igor gjorde något riktigt illa, som att springa iväg och inte komma när jag kallade på honom för att det fanns en hund i närheten. Ja, då sprang jag ikapp honom, gjorde en så kallas alfarullning och bet honom i örat. Det är verkligen enormt pinsamt att behöva erkänna detta, men så var det.

 

Tack och lov fungerade inte dessa metoder på Igor. Det verkade som om det var lika fel i hans mage, hjärta och hjärna som i mina. Jag träffade en annan matte på mina promenader. Det var hennes första hund också, men han var tre år äldre så hon hade haft lite mer tid att fundera än vad jag hade gjort. Vi pratade mycket hundträning på promenaderna och på det sättet började jag ifrågasätta saker jag hörde. Jag insåg att det fanns en mängd olika sätt att träna hund, och en mängd olika filosofier. Det jag hade fått med mig var med nödvändighet inte sant, utan troligen gammal kunskap.

 

Att vara ny hundägare är inte lätt. Varje hundägare man möter är hundexpert och kommer med goda råd om hur man skall göra och gör man inte så går det åt pipsvängen. Jag har förstått att det är exakt likadant om man har barn. Alla som någonsin träffat ett barn vet mängder av hur man skall göra, och alla säger olika. Där står man själv och vet varken ut eller in. Vem skall man lyssna på? Vem skall man lita på?

 

Några råd:
1. Glöm inte hjärta, mage och hjärna! Låt dem vara med och påverka din relation till din hund.
2. Titta inte bara på programmen på TV och läs inte bara den bok som kommer med valpkursen, eller som någon annan rekommenderat. Läs fler! Läs olika författare!
3. Jag rekommenderar: "Valpen" av Mickie Gustafsson, "Kontaktkontraktet" av Eva Bodfäldt och "Skjut inte hunden" av Karen Pryor.
4. Skapa en god relation med din hund! Det är det absolut viktigaste du kan göra. Det gör du genom att vara kärleks- och tillitsfull, och genom att göra saker tillsammans med din hund. Lämna mobilen hemma och gå ut tillsammans och hitta på något kul. Glädjande nog är i princip allt man gör tillsammans med hunden kul! Spring ihop, leta saker ihop, ät en glass ihop. Sitt bara på en parkbänk, en stubbe eller på marken och bara var!
5. Det finns andra sätt att träna en hund än genom bestraffning. Faktum är att hunden lär sig allra bäst genom att man uppmärksammar det den gör som är bra och belönar det (detta visar forskningen!).
6. Leta efter beteenden som du gillar att din hund gör och försök att strunta i felen under en vecka. Beröm de beteenden du gillar!
7. Ha kul! Det är nämligen otroligt roligt att vara hundägare!

 

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja

Etiketter: inlärning

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln